Älskvärd Bajenbiografi

Hasse Eskilssons liv borde bli film. Hur den där vilda norrländska manen och snabba benen från ingenstans plötsligt löpte in i landslaget och liknade världsklass, våren 1988. Före Maastricht men samtidigt med Europe. Det blev inte samma målsnitt i allsvenskan: IFK Norrköping (fick 4000:- i månaden) och Hammarby (lite mer pengar men tältsäng hos kompis). De grönvita höll på att åka ur serien med 36-årige Hasse Backe som tränare (”många svenska tränare var bra människor och ledare men man hade varken taktik eller matchgenomgångar, det var inte Pep Guardiola-typer direkt”) Men även i U-21 landslaget gjorde han mål och blev matchens lirare mot Italien med Paolo Maldini och Ciro Ferrara mot sig.

Så han såldes till en annan grönvit klubb med otroligt nog än större ekonomiska problem, Sporting Lissabon. Hasse hade hög lön i kontraktet men lönen betaldes sällan, och i så fall i kontakter. Samtidigt försvann magin. Den kom aldrig riktigt tillbaka. The Final Coutdown kom tidigt. Den låg listetta i 26 länder. Hasse var med och vann Division 1 Svealand nån gång på nittiotalet och tillhörde truppen 2001, utan att spela en enda minut.

1990 platsade han inte i VM-truppen utan återvände till Hammarby där han lirade gratis under tre år, alldeles före Bosman. Bajen Fans skramlade ihop ett bidrag var månad (prestationsbaserat?) och han som nyss varit landslagsmannen fick gratis lunch på en barmhärtig hammarbykrog. Gjorde 40 mål på 40 matcher bara för att omskolas till mittback.

Sedan åter ut i Europa, nu som forwardsstjärna i skotska ligan. Tills han hamnade på bänken. Återvände igen till Hammarby, fast som mittback tills en överambitiös inhoppare och AIK-forward förstörde hans karriär i ett derby på Råsunda. Benpiporna stack ut medan Daniel Hoch inte ens syntes i statistiken över varnade spelare. Hasse lirade aldrig a-lagsfotboll mer. Blev elva säsonger. Försörjde sig istället i åtta år på poker. Återvände till iberiska halvön med familjen för att lille sonen Williot Swedberg skulle bli tvåspråkig och dit Williot nu återvänt, och spelar med Celta Vigo. Hasses fritidsintresse är att besöka fotbollsarenor: Är i skrivande stund noterad för cirka 830 arenor och 3000 matcher och filosofin är då att aldrig återvända utan ständigt besöka nya arenor.

De fem övriga är inte lika spektakulära och ett ego får de inte riktigt grepp på men jag älskar ”Fler grönvita kultspelare – sex Bajenprofiler 1961-2015” av Jonas Cederquist och Magnus Hagström (Idrottsförlaget).

Inte för klubben, eller spelarna, utan för att författarna förmår levandegöra annars ganska trista, enformiga karriärer (undantaget Hasses äventyr). De har lyckats mejsla fram de enskilda karaktärerna – till och med Tom Turesson, 60-talskult med IK Rex som moderklubb men död sedan 18 år tillbaka återuppstår i texten tack vare sonen Tomas, änkan och lagkompisarna.

Ibland berättas det i jag-form, ibland i tredje person. Framförallt ger de ord åt relationen till en ofta ganska miserabelt skött förening, att det mellan raderna skymtar det som utgör klubbens själ – till anmärkningsvärd stor del är det supportrarna. Annars handlar det ofta om att pengar saknas, och att tränare misslyckas. Det är inga bittra ord utan snarare torra konstateranden. Det här utspelade sig huvudsakligen på den tiden då Hammarby helt saknade halleluja och var stabilt bakis efter jubelåret -82 och SM-finalen mot Blåvitt. Före 2001. Ett genomgående tema är skador. Alla verkar ha lidit av skador, halvt misslyckad rehab, ständiga sprutor, pigga pillers biverkningar och kroniska smärtor.

Ett annat, indirekt, tema här är frisyrer. Känns som det är något som utmärker Hammarby: från Turessons krull, över Putte Rambergs omöjliga hockeyfrilla med sidbena, Eskilssons ikoniska Joey Tempest-man till bokens allra sista sida där man samlat sex porträttbilder på Pablo Piñones-Arce. Fem med allvarlig min och lika många olika frisyrer. På den sista, den aktuella på tränaren för damlaget, känns frisyren ganska OK, på haken växer SoHo-hår, och han ler.    


About this entry