VM-final mellan feministflyktingar och estetflabbiga fötter

Enda anledningen till att hålla på Argentina i kvällens VM-final är att man vill se favoriten förlora. Sånt kan man syssla med i fall man är ointresserad av fotboll. Sanning att säga är de här en av de sämre upplagorna av La Celeste. Med en skillnad. Emilio Martinez är den främste argentinske landslagsmålvakten någonsin. I det ytligt sett macho-dominanta argentinska samhället har inte målvakter hög status. Ju fattigare samhällen, desto mer uttrycks maskuliniteten öppet och ju viktigare är det att göra mål – en offentlig potensrit som impotenta åskådarmassor vill känna sig delaktiga i. Därför är Argentinas fotbollshistoria full av fantastiska offensiva spelare, brutala försvarare och mediokra målvakter. Inga mittfältare. Fotboll är det allvarligaste som finns i Argentina men det är också något helt annat, mer personligt och suspekt maskulint. En slags revanschism. Det är också i närmast total avsaknad av kvinnliga fotbollsspelare. Det beror absolut inte på att argentinska kvinnor är svaga och undertryckta utan på att de inte har exakt samma behov som argentinska män. Snarare som att fotboll är och förblir en feministfri zon för män som enligt samma kvinnor saknar ”cujones”. Fotboll är en brutal rituell lek för vuxna män.  

Enligt samma grova strukturella generalisering är Frankrike ett land proppfullt av mittfältare. Alla vill framstå som eleganta passningsspelare och överlägsna dribblers. Fotboll är i högre grad sublim estetik än funktionalitet. Mål är en underordnad fotbollsupplevelse, i Frankrike. Det finns andra värden i deras fotboll än att göra mål och spela defensiv, destruktiv fotboll. Nu är förstås ett tillslag som samtidigt både är bollmottagning och passning en av de vackraste detaljerna i fotboll men i kväll kommer vi också få uppleva de blåklädda som tar ett par extra bollberöringar när det är möjligt: som en liten intim kärleksförklaring.

Det franska laget består inte uteslutande av estet-flabbiga fötter, spelarna är ofta fostrade under omständigheter där den franska salongskulturen inte direkt dominerat. Men samhället i stort vill gärna framhålla de estetiska aspekterna som en ensam kreativ boll och en rektangel med raka hörn erbjuder. Medan grannländerna är Europas främsta vad gäller publiksiffror samt de inhemska ligornas kvalité och ekonomiska omsättning för Ligue 1 en ganska solitär och oengagerad tillvaro. Absolut i skuggan av grannländerna med undantag från den qatarägda ”075-klubb” som köpt på sig de dyraste spelarna men likväl inte kan vinna Champions League.  Samma lag som är hemvist för de absolut största individuella stjärnorna i årets VM.

Det är samtidigt en av de förmildrande omständigheter som gör att man ändå kan gilla en VM-turnering – det är en tävlan på inte fullt så olika villkor som klubbfotbollen blivit. Mellan två länder vars invandring betytt väldigt mycket: för samhällsutvecklingen, i Argentina och för fotbollen i Frankrike. Det är också notabelt att de två länderna som möts har ungefär samma status i fotbollsvärlden. De är länder som stjärnorna lämnat. De föds här, de får sin fotbollsuppfostran här men med något undantag jobbar de alla som avgudade gästarbetare i arabisk- eller USA-ägda fotbollsföretag utomlands. Likheterna i deras cirka en månads långa arbetskontrakt i Qatar känns ganska uppenbara, och vidriga – de är likt gästarbetarna som byggt deras fotbollsarenorna och nu offrar en del av din hälsa och kropp för att tillfredsställa Qatars elit och deras noga utvalda, mutade gäster. Plus vi, ett par miljarder reklam-TV-utsatta. Det är blott lönerna som skiljer mellan de som byggde planen och de som den här kvällen bygger spelet. Och det är ditt och mitt fel, vårt ansvar.


About this entry