VM-finalen – en catwalk i Qatar

Det var den sämsta VM-finalen jag sett, i 70 minuter. Argentina var det minst dåliga laget och gjorde ett snyggt 2-0-mål medan deras straff dömdes av Infantino. Blott det faktum att det var Di Maria som föll borde automatiskt inneburit att domaren förnärmat vinkade avvärjande. Nu blev filmningen belönad med huvudrollen. Har sällan sett en mer groteskt dömd straff. För det första för att den var fel, sedan för det var alldeles i början av en VM-final, dessutom efter att domaren precis släppt en argentinsk stämpling som var hundra procent gul. Det sistnämnda var logiskt, att överse med de första stapplande minuternas regelbrott, vilket enbart gör straffen så mycket mer surrealistisk. I det sammanhanget tänker jag på kroatiske mittbacken Gvardiols friläge mot Marocko, då han hakas bakifrån och hur VAR-rummet efter sammanträde släpper den ett hundra procent tydliga straffen. Varför? Finns det något mer än själva spelet som avgör hur vissa VM-matcher slutar, som vi varken förstår eller vill spekulera i utan att verka som dåliga förlorare eller konspirationsteoretiker? För det vill jag förstås slippa framstå som.  

Så om vi undantar första 70 då jag helt enkelt inte kan förklara varför Frankrike uppträdde så låglöst, så vänskapsmatchmässigt, i en VM-final. Undantaget det ytterst pinsamma i att Messi hade sålt ut sin argentinska landslagströja och de argentinska fansen i det absolut mest symboliska ögonblicket, ja och undantaget att Lloris agerande på Messis urusla straff i avgörandet – undantaget allt detta var det kanske den mest fantastiska VM-finalen i herrfotboll någonsin.

Men jag längtar efter att få se lagkaptenen i det land som vinner EM i Tyskland 2024 byta om till lederhosen med hängslen på prispallen. Vilket plagg kommer skymma landslagsdräkten på pallen i USA-26? Blåjeans? Bluecollar-shirt? Cowboyhatt?

Jag är glad (på sanning) att Messi fick kröna sin karriär med ett VM-guld och en massa rekord på den prispall som förvandlades till en Catwalk i Qatar. Men undantaget matchens sista 50 minuter var det en oerhört pinsam, förnedrande, ovärdig, riggad skitmatch till VM-final.

Jag är glad att jag slapp se en del av skiten. Serbernas dåliga förlorarmentalitet, Argentinarnas brist på respekt. Tysklands repris på kollaps. Danmarks ”røvsyke” insats. Jag gick ju på i kvartsfinalerna som var den utan tvekan bästa rundan med idel jämna matcher och OK fotboll. Jag gläds åt Marockos framgångar, av de många utmärkta målvaktsprestationerna, av all fin fotboll och att Saudi-Arabien var det enda land som besegrade världsmästarna. Jag både gläds åt Neymars vackra mål mot Kroatien och gläds åt alla hans tårar efter nederlaget. Han är absolut värd all min glädje. Velbekomme!  

Sedan måste man förstås fråga sig vad som hände alla länder som inte fick markera sitt missnöje. Det var som om de drabbades av en kollektiv bannbulla. Domarna, koncentrationen, alla stolpe ut och negativa VAR-bedömningar – var det en blott en massa tillfälligheter och otur staplade på hög för att de hotade med att inte vilja hålla käften helt och hållet?

En dag kommer sanningen fram, kanske. Liksom om alla andra riggade matcher i VM-historien. Kanske. Det var ett än märkligare, mer oförklarligt VM än det i Ryssland som annars hade rekordet. Som i sin tur slog Argentina-78 och Italien -34. Själv ägnade jag efterfinals-bearbetningen åt DAC, Danish Design Center i Byen. En gång ett museum, nu en radikal blandning av framtid, dåtid och aktuell nutidsdesign. De har bland annat en liten bra utställning om design och Qatar just nu. Bland annat med fotbollsbilder på döda gästarbetare. Fotboll berör och väcker starka känslor. Det finns hopp för fotbollen, trots FIFA och UEFA.