Taha Ali och den frustrerande svenska fotbollen

Det är en liten värld, fullpackad av småpåvar – de gör ett mediokert jobb men marknadsför det som mirakel. När jag såg det svenska fotbollsåret 2023 sparka i gång i måndags tänkte jag på förra året. Förr kallades det måndagsexemplar – att kvalité inte motsvarade förväntningarna den här veckodagen.

Nu är det nästan så 24/7. Det är lika lätt för oss som numera ser svensk elitfotboll på lite avstånd att vara efterkloka som att dissa något på förhand på grund av tidigare, ständiga besvikelser. Men hur ska man kunna låta bli?

Det positiva var väl damlandslagets relativa framgångar och att Djurgården lyfte sig två klasser och vann sin grupp i Conference League.  

MFF slog publikrekord på Gamla IP i måndagskväll. Till första, och öppna, träningen, infann sig över 2500 supportrar. Jag brukade gå på de träningarna när vi var allra högst 30-40 stycken. Säsongen 2022 var MFF:s sämsta på 12-14 år och det borde absolut inte ha blivit så – med de himmelsblå förutsättningarna. Att Daniel Andersson och Andreas Georgson nu upprepar samma rockad som för ett år sedan – kommer det förändra så mycket och i fall det verkligen gör det: hur kunde man gå all in på Georgson? Jag kan räkna upp minst tio köp och viktiga beslut som nu i efterhand verkar vara fullständigt tokiga. Är samme person lämplig att vara teknisk chef? Ja, kanske. Vi får se men det känns inte bra att familjeband och vänskap är viktigare än förmågan att sköta jobbet.

Det var inte publikrekord i Alicante när Sverige mötte Finland. Några hundra av de närmast sörjande och en fotboll som var helt fri från vinnarinstinkt. Matchen präglades av felpass och återhållsamhet. Vilket väl är OK i januari men inte fullt så spännande som CMore försökte göra det till.  Janne Andersson var lyrisk. Precis som de unga, ganska lovande spelarna i truppen måste ta chansen, även under de här förhållandena, måste förbundskaptenen ta chansen att glädjas utan gränser. Det är en sällsynt blågul känsloyttring numera.  

Jag har inte förstått varför Janne Andersson sitter kvar efter alla ganska pinsamma misslyckanden i Europa League  och VM-kval. Jag menar – utklassade av Norge är ett historiskt lågvattenmärke. Kanske var det tur att vi slapp möta Danmark i en tävlingsmatch.

Nu är det EM-kval som gäller och vi ska ha minst ett av Belgien och Österrike bakom oss. Lyckas Janne är et väl OK att han stannat men mina pengar är på misslyckandet. Tyvärr.

Jag gläds åt att Sverige fått fram en ung generation duktiga forwards, alla med invandrarbakgrund. Fast är det verkligen Sverige – alla har lämnat landet i tidig juniorålder. De är alltså inte en produkt av svensk fotbollsutbildning utan en synenergi från den tiden då vi tog emot flyktingar och invandrare i det här landet. 

En forward som borde varit med i Spanien är Taha Ali, den nye MFF-aren. Med borde menar jag i teorin. Att en spelare med sådana uppenbara kvalitéer efter tio år i svensk fotboll fortfarande har så stora brister är besynnerligt. Har man en så fantastisk dribblingsteknik och explosivitet plus snabbhet borde man kommit betydligt längre i karriären vid 24 års ålder. Kan det vara så att alla de tiotals tränare han haft med finaste SvFF-utbildningen inte sett och förstått vad grabben behövt för att utvecklas lite mindre långsamt? Där är extremt mycket talang som är väldigt lite värd så länge han inte lärt sig grunderna. Kanske kan Rydström plocka fram det.

I kontrast till 24-årige Taha Ali läser jag att Benfica köpt två skandinaviska talanger. 18-årige norrmannen Andreas Schelderup i danska Nordsjælland kostar 150 miljoner och den 22-årige dansken Casper Tengsted som valt att utvecklas i Rosenborg kostar 90 miljoner.

Sverige? Allsvenskan? Varför väljer inga skandinaviska talanger att utvecklas här? Jo, vi har förstås några lovande isländska tonåringar men de säljs ju till Danmark när de flyttar – inte till Benfica. Ingen av de två är jättelika talanger men när unga spelare med ungefär motsvarande talang säljs utomlands är det till Danmark eller Holland och övergångssumman ligger på 15-20 miljoner per spelare. Varför? Jo för att Norge och Danmark befinner sig ett par hyllor högre upp än Sverige vad gäller talangutveckling.  Utländska klubbar vet att spelare utvecklas snabbare och bättre i våra små grannländer.

Svensk fotboll borde grundligt och på allvar diskutera hur vi ska förändra och förbättra svensk fotboll. Men så är det den där svenska självbilden, att vi oavsett vad är störst och bäst och vackrast. Ett föredöme. Så länge det sitter en massa småpåvar och hävdar att svensk fotboll redan leder den internationella utvecklingen och andra nationer försöker göra samma sak som vi kommer inget hända. Nada!


About this entry