Surrealistiska segrar

Två segrar. I rad. Det är Janne inte bortskämd med. Hoppas han tar tillfället i akt och njuter. Mot Finland med de bästa på bänken petade Joel Asoro in 2-0 med sekunder kvar. Mot Island tryckte Jacob Ondrejka in 2-1 med matchens nästa sista bollberöring. Sverige var väl kanske lite bättre än Finland men mot Island var Sverige utspelade i första halvlek. Debuterande Jacob Widell Zetterströn fick göra fem, sex kvalificerade räddningar. Ja han tog till och med en straff men tvingades släppa returen förbi sig.     

Det svenska mittförsvaret var inte bra. Gustav Lagerbielke, Elfsborg, såg ut som en desorienterad bollkalle bredvid den rätt brutale lagkamraten Sverrie Gudjohnsen. Men det spelade ingen roll hur dålig Lagerbielke var, Djurgårdsmålvakten tog allt. Så Lagerbielke lyckades till slut få handen på en boll Widell Zetterström tippat i ribban.

Till saken hör att experten Astrit A. tyckte mittbacken var bäst på plan. I princip hyllande han alla de sämsta svenska spelarna. Om detta var en slags rebelliskt uppror mot betygsättning eller han kanske fick betalt för att haussa vågar jag inte spekulera i men overkligt var det.

Lagkamraterna på topp (Asoro och Edvardsen) såg ut som om de nyss avslutat julmiddagen. På var sin pol. Så långt var det mellan de två anfallarna. Som för övrigt mest stod stilla och tittade. Island kom till farliga avslut på varje hörna och när svenskarna skulle blockera skott vände de ryggen till. Framförallt det sistnämnda kändes inte riktigt OK – det var ju ändå en A-landskamp.

Så bytte Island målvakt och Elias Andersson kunde utan svårighet slå en frispark i mål. Och så 2-1 i sista sekunden.

För att sammanfatta de två matcherna och eventuella spelare som kommer synas fler gånger i Blågult blev jag imponerad av Widell Zetterström, Hjalmar Ekdal, AIK-arna Billal Husein, Faraj och Ayari. Plus Ondrejka. Där var rätt många försvarare som jag aldrig tror kommer spela landskamp igen, ja förutom möjligtvis vinterlandslaget då eftersom alla verkar kunna platsa.