Underbara dagar framför oss

Det känns lite lekfullt, spännande. Och motsägelsefullt. Varför sådana förväntningar? Nu? På svenska fotbollslag?

Först och främst är det mörk, blåsig, kall januari. I mitt Malmö. Vi rehabar existensen. Vi måste fylla livet med något positivt i oxveckorna. Så varför inte med något så oerhört överskattat som färdigrehabiliterade fotbollsdrömmar?

Lagen närmast mig är inte direkt guldfavoriter. De hade oerhört misslyckade säsonger 2022. Men just därför. Det finns något spännande och nytt att möta – båda lagen kommer rimligtvis att byta skepnad. Och bli bättre. Det kan faktiskt inte gå så mycket sämre.

MFF med en ny tränare, och nygammal sportchef. HIF med delvis nytt lag. Framförallt i en serie som passar dem bättre just nu. Fast med samma sportchef som förra året. Just nu, 48 timmar före MFF:s säsongpremiär mot det tuffa, offensiva Randers, tänker jag inte så mycket på resultat och spelare utan just på ledningen.

Båda klubbarna hade fattat flera felaktiga val. Det var en av orsakerna till att så många spelare skadades. Vad gäller MFF förstärktes det av att man har många gamla spelare. Och även om några lämnat har man kontrakterat nya, gamla, skadade spelare. Det är inte stjärnor man chansar med – det är 31-åringar som är på väg ned i karriären och troligtvis kommer växla mellan rehab och bänk. Det är lite besynnerligt efter en sådan säsong.

Rydström har mycket att inplantera: både inställning och spelsystem. Spelarna kan inte längre komma, träna två, tre timmar och sedan ha ledigt resten av dagen. Nu är arbetspassen 8-14 eller 8-17 – med mycket mer teori. Det är spännande, mycket spännande när en semi-akademker som . Rydström bestämmer. Han har också lagt in vilodagar för att den tuffa försäsongsträningen ska ge effekt. Att MFF inte gjorde detta förra våren är anmärkningsvärt   Det är så självklart att gamla, slitna fotbollskroppar behöver mer vila och längre rehab att det nästan gör ont när man tänker på det.

När Granen fortfarande drömde om comeback värvade han landslagets fysteam till HIF. Resultatet är, bland annat, att Granen aldrig gjorde comeback och att HIF, liksom MFF, ofta hade nio, tio spelare skadade samtidigt 2022. Var det fysteamets fel – knappast!   

Det är i det här perspektivet man ska konstatera att AC fortfarande inte ens löptränar. Jag väljer att se det positivt – att man för första gången på fyra, fem år inte hastar, rehbar alltför snabbt och sedan skadar AC sig så fort han är tillbaka. Jag skrev ungefär samma sak för ett år sedan och det visade sig att han för det mesta var skadad även 2022.

Å andra sidan är han kanske bara mer skadad nu? Skador på äldre spelare riskerar bli kroniska utan det där tålamodet som inte kännetecknar nya, pressade och otåliga tränare.

Jag tror att Mattias och Santos kommer göra ett bra jobb i HIF. Det handlar mycket om självbilden. Den är stukad och blir inte bättre av att korkade supportrar har orealistiska förväntningar och inte kan kommunicera annat än med förtal och våld. Det enda som oroar mig är att tränarna tappade laget nån gång i september. När de spelade de där avgörande matcherna mot lagen strax ovanför i tabellen var de aldrig med i matcherna. Eller hade otur med slumpmål mot sig. Moraliskt och psykologiskt klarade man inte omklädningsrummet. Det förvånar mig men kanske fanns det andra faktorer.

Nu börjar det, bollen rullar igen!

Ps Rubriken är ett citat från Olof Palme och namnet på Henrik Berggrens biografi.