Upplevelser av EPL

Är förkyld – så jag fick i helgen chans att se mycket fotboll. Vad jag tyckte om Barça vet ni redan.  England verkar väldigt mycket mer spännande. Jag har sett:

Man City- Spurs

Liverpool – Chelsea

Arsenal- Man United

West Ham- Everton

Arsenal – Newcastle.

Den sistnämnda för en vecka sedan. Skrev långt om den och Newcastle men kom först i går på varför jag nu inte tror de har en chans att vinna ligan. Deras cyniska och fysiska spel fungerar väldigt bra mot lag som vill ha boll och spela kort, Mot de sju, åtta klubbar som spelar exakt som de själva får de mycket svårare. De är Burnley med guldkant och när tillräckligt många lag spelade lika cyniskt och ”engelskt” som Burnley åkte de ur ligan.

När Newcastle nu köper nya spelare från en än höge hylla så måste det ju också vara sådana som kan spela på det här typiska Newcastle-viset. För de kommer inte funka om de enskilda vill spela fotboll så som andra topplag gör. Eller så får de byta manager. Och fotbollstradition. Men förr eller senare måste Newcastle byta spelstil och det kommer kosta poäng. Inte i år men kanske nästa höst?  

Jag kunde inte motstå ångestmötet. David Moyes som haft stora framgångar i Everton och Frank Lampert vars far är en av Hammers största ikoner bredvid Trevor Brooking och Bobbisarna Bonds och Moore.

Hemmalagets snabbe Bouyen sprang ifrån Evertons långsamma, okänsliga försvar gång på gång.  Att se Boyen vs Tarkowski (fd burneyspelare) på 30 meter var overkligt. Och Mina – Herregud. Hur kan han platsa i EPL? West Hsm låg rätt, väntade upp Everton och slog till. Deras center Antonio hade varit världsklass om hans fotbollsbegåvning varit lika stor som fysiken och känslan. Men han tänker sällan rätt, värderar ständigt fel e t c, e t c.

Everton var utan både geist och taktik. West Ham som varit bäst i ligan i två år på fasta hade inte gjort ett enda tills i lördags. De hade hela tiden idéer om löpningar, screens, hur de skulle skapa ytor att löpa in i och nicka mål.

Everton skapade en massa hörnor och frisparkar då de flyttade upp sina överlånga spelare men de bara samlades i en hög vid bortre stolpen och sedan försökte de förgäves utan ansats nå högre än Kurt Zouma vid varje boll. Till och med Mina förlorar den nickduellen. Det kändes som 1900-talsfotboll. Eller Barça-Getafe.

Blev imponerad av Arsenal. De är en målvakt och en mittfältare ifrån något riktigt stort, alltså större än att vinna ligan. Det märks inte att Arteta spelat i Everton. Det märks att han varit ass till Pep. Det var samma finurliga sätt att lösa problemet med att spela mot ett väldigt lågt försvar. Du har tre, eller fyra spelare på en kant och genom att röra sig i olika riktningar med bollen och utan skapar de obalans bland försvararna.  En faller, en stöter, en springer med och markerar istället för att hålla positionen. Fyra spelare som tränar mycket på det här gör det precis rätt. Fyra, eller fem  försvarare ska fatta kollektiva beslut på en tiondel som de inte har tränat på. Alltså skapas ytor, dit löper Artetas män och dit kommer bollen, djupt inne i straffområdet. Arsenals 1-1 mot Man United var exakt en sådan intränad variant – en njutning att se. Men det bygger också på att de flesta engelska topplag spelar med wingbacksliknande ytterbackar som är bra med boll och snabba men dessvärre bara har ytterst vaga idéer om att markera och ligga rätt utan boll. Ta Luke Shaw, Alexander-Arnold, Wann-Bisacka i Man U, Pericic och Emerson i Spurs med flera. Men Arsenals vänsterback (ukrainare) han var väldigt bra både defensivt och offensivt. Saka är underbar. För övrigt en fröjd att höra Ljungberg /Fagerlund och de tre i Viasatstudion. Jag lyssnar verkligen på Åslund och Lagerbäck, de kan och pratar fotboll. Har teorier, förmår analysera utan klyschor. Bojan och Nivå börjar bli parodier av sig själva. Det handlar mindre om fotboll och mer om känslor och språket; Bojans serbiskt svulstiga känslomättade och Nivas snirkliga, gammaldags bisatssevenska på en totalt oberörd norrländska. Fredrik Ljungberg har den erfarenhet och den trygghet det ger i att kunna värdera och avge omdöme. Det är befriande, speciellt ifall man jämför med stela, stolpiga Strömberg och Kåmark. Strömberg kan visserligen göra bra analyser ibland men Kåmark? Rädd, osäker och kvar på 1900-talet.

Rashfords första mål var grymt, rycket balansen, kraften. Allt det där Antonio också har men inte riktigt kan hantera samtidigt. Men United har också en del spelare som inte riktigt är där. Däremot glädjer det mig att De Gea återigen ser stabil ut – han har inte riktigt varit det sedan 2017.  Både mot Crystal Palace och Arsenal gjorde han flera mycket bra räddningar.

Spurs har verkligen defensiva problem. Jag är inte helt förtjust i nån av mittbackarna och dessutom är Emerson inte att räkna med defensivt. Däremot är de riktigt bra offensivt, bra på att ställa om, löper som ett lag. Framåt.

Så mötet mellan världens rikaste mittenlag. I Chelsea fall beror det huvudsakligen på en tidigare mindre bra tränare och massor av skador. I Liverpools fall på dels skador och dels något annat. Som om Klopp varit där alltför länge? Jag vet inte men det The Big Red Machine når inte maxstyrka. En del dyra spelare känns inte hundra. Som Salah och att han mer eller mindre missade bollen vid tre fina avslutsmöjligheter. Sånt gjorde han inte förr. Kanske är han bara mätt? Samtidigt maxlöpte han i andra halvlek 40 meter hem för att understödja James Milner som mötte en debuterande inhoppare, Mudryk.

Ukrainaren hade fötter snabba som Messis, Fantastiskt att se dem dansa med bollen. Han kommer Potter ha mycket glädje av. Samtidigt såg jag att de tänkte släppa sin marokanske högerytter. Vore galet. Den bästa hörn- och inläggsfoten i ligan. 

En annan märklig ak var att Chelsea hade spelare för säkert tre miljarder på bänken. Samtidigt som de hade två engelska tonåringar på innermittfältet. De liksom Klopps 18-årige balansspelare funkade inte men de är kanske lysande om ett par år. Vad jag reagerade på var att spelarna är så castade. Att en duktig spelare inte kan gå in och ta en annan position utan väljer hellre en ”nära-akademi-spelare” på samma position. Jag är lite förvånad över att man inte vågar använda en klok duktig spelare på en position han vanligtvis inte uppträder i. Kanske för att det i stora rika klubbar finns ett överflöd av typ vänsterbackar eller högerfotade balansspelare.

Själv tänker jag att det alltid är bra att ibland träna det man inte är bra på. Även mentalt. En riktigt professionell fotbollsspelare ska kunna behärska mer än det han är allra bäst på, det gör honom bättre.  Pontus Jansson har haft stor glädje av att han fram till han var 18- 19 faktiskt var ytterforward.

En sista sak: Två av världens allra, allra bästa fotbollsspelare än norrmän. Ödegårds instick i djupt in i straffområdet i andra genom att i hög fart dra bollen inåt med vänsterinsida för att i samma rörelse vricka fram bollen med vänster utsida- sånt har jag inte sett några andra än Messi och Maradona göra. Mer om norrmännen än annan gång.