Dagens politiker gillar sällan fotboll

Svenska politiker kunde förr i tiden uppvisa ett fullödigt, hängivet supporterskap. Min far missade aldrig chansen att hylla MFF. Desto större blev ilskan när Lasse Anrell i nån slags genomgång av kändisars klubbar placerade pappa i HIF. Har nog aldrig sett ”Sten Mildsinne” så rasande. Han tvingade AB ta in en ursäkt.

Fotboll var även ett otvunget sätt att vittna om folklighet. Så är det inte längre. Folkligheten har förändrats. Säg så här – grejor hörde ihop på ett annat sätt före digitaliseringen och snabbsamhället. Som om klimatutvecklingen gör oss överdrivet stressade.

Jag kan inte komma på en enda yngre svensk politiker som vågat komma ut som riktig fotbollssupporter. Inte för att de motsätter sig det – jag tror helt enkelt inte att de som engagerar sig politiskt i dag bryr sig om fotboll. Och de äldre är livrädda för att inte framstå som yngre. Eller så är man kanske supporter i hemlighet för att slippa förknippas med huliganism? 

Min egen riksdagspolitiker, Rasmus Ling från Lund, är djupt himmelsblå. Det är dock inget han väljer att ”branda” sig som. Tyvärr. Lika så min ordförande i Malmö Bassem Nasr är väldigt fotbollsintresserad fast visar det inte så offentligt (men det händer att han läser den här bloggen). Kanske är Rasmus rädd för att mista nån röst i Helsingborg, Landskrona och Trelleborg? Men på riksnivå? Nån politiker där? Mitt eget parti är alltför feministiskt och framtidsfokuserat för att vilja förknippas med unga män och kvinnor i kortbyxor, på miljöfarligt plastgräs. Man skulle annars tänka sig att de som slåss om den nya arbetarklassen, och de verkliga låglöne-proletärerna, skulle tjäna på att gilla fotboll. Men varken SAP-are eller SD-are verkar vara intresserade. Inte ens V och Noosi som annars är på precis allting verkar bry sig. Annars finns där en oerhört tydlig politisk/rebellisk koppling mellan de autonoma, utomparlamentariska aktionsgrupper och ståplatsläktarns radikala ultrasfraktioner. Kanske ällra tydligast accentuerat i alternativa hamburgklubbens St Pauli och det absurda faktum att deras ikoniska dödsskalle på svart botten blivit en modeaccesoar.

Snart har vi dock äntligen en riktig supporter bland partiledarna, Muharrem Demirok. Om två veckor väljs han som ny C-ledare i nedflyttade HIF/Helsingborg. Då är han på alla sätt förstavalet som ”centern” i det lag som förr betecknades som grönt. För sex år sedan valdes han till ordförande i Åtvidabergs FF. De hade precis åkt ur allsvenskan. Under de två åren Muharrem Demirok ledde klubben föll de ned i Division 1. Går det lika illa för partiet?

Eller så går det bra för Centern, Muharrem känns äkta, Åtvid blir motsvarigheten till den liberala korven och då vågar sig kanske andra fram, bakom skärmen? För de finns ju trots allt, några politiker som älskar fotboll.

PS Det var AB-tecknaren EWK som i sina krönikeliknande årsalbum om det politiska livet i vikingarnas Svitjod gav pappa det namnet, Sten Mildsinne. EWK var för en med all rätt hyllad, VM-vinnande politiskt kommenterade ledarsidestecknare.