En soldat är alltid en soldat

Den ryske OS-vinnaren i Paris eliminerade sin värste konkurrent redan före finalen, genom att skjuta honom i huvudet. Eller skicka i väg en missil mot bostadshuset där han och familjens bodde. Den ukrainske världsstjärnan kommer inte till OS i Paris eftersom hennes träningsanläggning ligger i ruiner. Eller att tränaren torterats till döds.

Vinklingen är hård, men rättvisa. Detta är krigets konsekvenser. Idrottare från ett land som för anfallskrig kan inte under några omständigheter accepteras i tävlingar. Även om de under två veckor tävlar för en annan, tillfällig flagga. En soldat är alltid en soldat.

Varför IOK sätter hårt mot hårt och till varje pris vill ha med ryska idrottare har en historisk förklaring. OS-pamparna har alltid älskat militarism och totalitära stater. Själva de moderna OS är fött ut ur en blodig konflikt och var tänkt att höja soldaternas kapacitet att döda. Medan de antika OS var tänkt ett alternativ till krig. Visserligen slog man ibland ihjäl varandra men de var enskilda fria män representerande sin hemort som valde, inte storskaliga krig mellan länder med soldater.

En stark orsak till att De Coubertin i början av 1890-talet satsade på en tävling med mottot ”starkare, snabbare, högre” var att han fortfarande led av posttraumatiska stressattacker från tyskarnas invasion av Frankrike lite drygt 20 år tidigare. Fransmannen ville ha unga franska män som kunde döda fler tyskar, nästa gång, vid nästa krig. Och Tyskland var inte välkomna när all världens ungdom samlades i Aten 1896…

Det var de inte heller efter att ha förlorat de båda världskrigen. Faktum är att Öst- och Västtyskland debuterade först i Mexico-OS 1968. 23 år efter krigsslutet. Blott den som, likt Berlusconi, hävdar att Ukraina är skuld till kriget, kan med berott mod acceptera ryska idrottare i OS.

Till saken hör att OS stenhårt fokuserar på länder. Nationstävlingen har högre status än de individuella resultaten. När de bästa fått sina medaljer och upplever sitt livs ”fem minuter av fame” ska de stå blickstilla, andaktsfullt sjunga nationalsång och fokusera blicken på sitt lands fana. Då kan man FAN inte bara hitta på ett nytt land hux flux. Så även ur IOK:s eget blodiga perspektiv borde inte ryska idrottare tävla i OS i Paris. Men de är välkomna dit som publik, att få uppleva idrottstävlingar på plats och möta andra unga människor utan samma tyngd på sina axlar och blod på sina Adidasskor.