Kvinnor och trasiga korsband

Ifall Messi, Mbappé, Saka med flera hoppade omkring på kryckor hade media fyllts av bekymrade ortopeder. Nu råkar världens tre bästa kvinnliga spelare göra det och ämnet är angeläget, inte enbart i dag: varför drar kvinnliga fotbollsspelare jämt och ständigt korsbanden? 

Alexia Putella, nybliven Ballon d´Ór-vinnare, holländskan Vivanne Miedema som nominerats till samma utmärkelse tre gånger och så EM:s bästa spelare förra sommaren, tillika Vivannes lagkamrat och partner, Beth Mead. Plus en av världens bästa offensiva mittfältare i Lyon Catarina Macário och M-A Katoto (26 mål på 32 landskamper för Frankrike). Tre mittfältare, fyra forwards, alla världsklass, alla korsbandsskadade.

Det aktuella antalet korsbandskador i svensk damfotbollen känner jag inte till (svensk sportjournalistik har annat för sig) men BT-bloggaren Johan Rydén skrev sommaren 2020 om att damallsvenskan hade 11 trasiga korsband efter halva säsongen. För tio säsongers sedan var det 18 på en säsong. Enligt UEFA är korsbandsskador bland elitspelare tre gånger vanligare hos tjejer än hos killar. Så har det alltid varit, varför blir det inte bättre?

Det naturliga svaret är för att det är kvinnor. De som bestämmer, huvudsakligen män, bryr sig inte. Nästa svar är att det också är komplicerat och så kommer vi till varför det är så här komplext.

Jag ser fyra förklaringar: höfter/ ligament, menstruation, utrustning och vad jag kallar naiv konservatism.

Jag tror att kvinnors breda höfter ställer till problem. De bästa fotbollsspelarna har ofta mycket smalare höfter än normalt men det kan ändå vara en förklaring. I fotboll befinner sig fötterna ofta nära varandra. Det innebär att fötterna inte är rakt under höfternas ledkula. Benen lutar inåt, från höfterna och nedåt. Det gör att leder, ledband och muskler snedställs och sträcks ut lite extra vilket gör framförallt fästpunkterna mer utsatta för rupturer. Kvinnor har också svagare ledband och muskler än män. Dels av naturen, dels på grund av att många tränar felaktigt. 

Cirka tio dagar in i menscyklen stiger halten östrogen (könshormon) i kroppen. Det kan även påverka kollogenet (ett superprotein) i leder och ledband negativt, göra dem mindre elastiska. Även påverka benstomme och ledbandensfästen. Finns det då ett samband mellan den här tidpunkten och korsbandsskador. Ja, säger vissa, nej säger andra. Den otillräckliga forskningen visar ett svagt samband. 

Till sommaren kommer världens första feminina fotbollssko. Det är fan ta mig inte klokt. Varför det är så här vet jag inte men basketskor för smala damläster kom för 25 år sedan. Det är häpnadsväckande att det inte utvecklats specialskor tidigare och den enda förklaringen måste vara att tjejerna inte brytt sig utan bara snörat skorna hårdare. Eftersom många tjejer också har små fötter i förhållande till vikten blir belastningen/balansen sämre. Det blir inte bättre av att alla dubbar tillverkas för män och deras betydligt större och bredare fötter. Dubbarna på de skor tjejer lirar fotboll i är alltså alltför långa i förhållande till spelarnas fysik och därför löper de större risk att fastna i gräs och konstgräs. 

Med naivt och konservativt menar jag att damfotbollen inte utvecklas av rätt personer, med rätt fokus. Jag ska ge några exempel. Jag har träffat några av de fystränare som varit ansvariga för Sveriges bästa tjejlag på 2010-talet. De arbetade ungefär på samma sätt som man gjorde på 1990-talet. Det är märkligt att en så pass utsatt sport och skadade spelare inte är mer angelägna om att träna bättre och mer skadepreventivt. Damfotbollen vill så oerhört gärna vara käck och positiv och därför ignorerar man ofta de stora problemen. Som den galna ojämlikheten vad gäller pengar, media och professionalism. De jättelånga texter på wikipedia som de här tjejerna ovan har är också en del av problemet då de i princip inte nämner deras skador eller något negativt över huvud taget. Däremot tusentals (och i mitt tycke totalt ointressanta) uppgifter om statistik och mot vilka lag och vilken dag hon gjorde de där målen. Plus rekord och alla utmärkelser. Om varken spelarna, supportrarna, klubbarna eller förbunden (både det svenska, skandinaviska och internationella) bryr sig om jämlikhet, eller de förödande skadorna – vilka ska då göra det?