Det var det här Janne menade…

Strax före halvlek gör Robin Olsen en jätteräddning. Han kastar sig rakt ut och nicken in i tomt mål och förödande kvittering studsar på hans underarm och över ribban. Så nära var Sverige unisona busvisslingar och en fiaskodebatt i halvtid. 

Viasats expertkommentator har säkert gjort 1000 matcher. Ändå förstår Niklas Holmgren inte vad som hänt utan ropar bara att Azerbadjzan har en stor chans, och att de missar. Även på reprisen underlåter han att nämna det enda som ur svenskt perspektiv är viktigt – att Robin räddar (och faktiskt även är värd lite cred). 

Den infantila brist på professionalitet återfinns inte överallt i TV-bolagens rekrytering men Holmgren har fått hedersuppdraget att kommentera A-landslaget för att hans chefer tror han är bra. En symbol för idrottens utvecklade ”nöjesjournalistik”. På samma sätt som CMores nya allsvenska ankare Pontus Farnerud enbart strör pinsamma självklarheter förklädda till expertanalyser omkring sig. På samma sätt som Dagens Nyheters krönikör Johan Esk i dag på morgonen för fram Djurgårdens ledarduo som hans kandidater att efterträda Janne Andersson. Samme Esk som tidigare lanserat förbundskaptenskandidater som Ralf Edström, Torbjörn Nilsson och Pia Sundhage. 

Janne Andersson är så illa tvungen att respektera Niklas Holmgren och Johan Esks bristande professionalism. Media är full av människor som tror sig förstå fotboll och med självsäkerhet sprider förutsägbara, ointelligenta uppfattningar om Jannes arbete och framtid. 

Även sociala medier är full av folk som offentligt uttrycker sig korkat och okunnigt. Min facebooksida svämmar över av förakt och hat så fort gubbarnas lag förlorar. Det må vara MFF eller landslaget – gubbarna dömer och spyr gärna lite extra. Det är en form av hat som jag hade önskat mina fb-vänner kunde nyansera. Men de har möjligheten och så gör de det – precis som Janne i direktsändning. 

Det är frustrerande att arbeta ”omgiven av idioter”. För det är så Janne känner och det var det som gjorde att han strax före midnatt i går blev rasande.  Nu har förstås Bojan Djordjic gedigen fotbollserfarenhet och är vältalig, alltför vältalig, men i journalistens roll är han obekväm och lite bortkommen. Han vill vara lite kritisk och ”kagig” och i går gick det helt fel. Den berättigade frågan kunde ha vänts till en positiv undran om överflödets förbannelse istället för en insinuant fråga om att Janne tar ut fel spelare. När hans kollegor Seb Larsson och Ljungberg uttrycker sin häpnad och menar att de dåliga känslorna måste varit något Janne burit omkring på länge kunde de ha sagt det samma om Bojan. Där finns en vilja att döma och visa sig överlägsen som ofta är olycklig och i vägen för analysen.

Ytterst handlar det naturligtvis om att Jannes dagar är räknade. De har alltid varit det i det sådant här jobb men efter matchen som inte tar Sverige till EM är hans tid över. Däremot kommer Niklas, Pontus och Johan att fortsätta få sprida sin visdom, och vi tittare och läsare tvingas betala för den.