Marginalerna med sig

Stor längtan blev till naken bitterhet. Det gör ont att vara HIF:are, även i år.

Allra ondast var det att spela på Olympia i går – fyra allvarligt skadade spelare bara i första halvlek. Näst ondast är att se sitt lag i vad som sades vara en extremt tidig seriefinal bli utspelade av Östers IF. Ja, HIF hade boll, motståndarna var extremt försiktiga men vid fasta situationer flyttade de upp. 

Vid varje hörna eller frispark vann de för dagen helvita luftduellerna. De hade bollar på mållinjen, i ribbans underkant och en rad situationer där de plötsligt stod ensamma framför mål. De hade tränat på screens och rörelse – Mattias Lindströms HIF hade inte gjort det. HIF hade en dubbelchans, det var allt av värde. Öster borde gjort fyra eller fem med lite större precision. Efter matchen sa Mattias Lindström, på fullt allvar utan att hånle, att ”vi hade inte marginalerna med oss i dag”. Det var just det man hade, Öster borde vunnit jättestort.

Jag tyckte Erik Ring såg bra ut. Snabb, kraftig och osjälvisk. Till skillnad från den oerhört överskattade Loeper. Kalle Joelsson lika osäker på den här nivån som i allsvenskan. Lika obenägen att gå ut och markera revir i luften. Det är en väldigt ängslig målvakt. Ser säkert bra ut på träningarna men han har aldrig varit bättre än en ordinär Superettanmålvakt. Fortfarande ingen avslutare och målgörare efter att holländaren försvann. När Granen utsågs till sportchef 2018 var jag den förste, och ende, att be honom fortsätta spela i evighet. 

Lika ont gör det att följa HIF i media. Pär Hansson lyckas placera en klyscha i varje sats. Hans visserligen mycket retoriskt begåvade kommentatorskollega ställde så patetiska frågor att man tänkte att någon där framför kameran kommer göra en Janne Andersson nu. När det gäller stats och laguppställningar är där bara kaos. Redan. Efter första matchen känns säsongen redan körd!  

HIF var nära att kollapsa under Lennartsson. Känns som det är dags nu!