Taktiken som krossade Arsenal

Mikkel Arteta var i tre år assisterande till Pep i Man City. När de i går möttes i seriefinal i EPL var det läraren som krossade eleven. Blev 4-1, kunde blivit 10-1.

Artetas lag har varit etta hela säsongen framförallt tack vare några få taktiska drag.

1.Stenhård press och tidigt återerövringsspel

2.Extremt snabba spelare – egentligen enbart balansspelarna Partey och Xhaka som är relativt långsamma.

3.Många offensiva spelare i straffområdet

Man kan säga att Peps strategier, som Arteta ärvt, bygger på risktagande. I båda straffområdena. Att man kan pressa och anfalla med många spelare för att det är svårt att ställa om. På samma sätt som att man vill locka motståndarna att pressa högt för att ge ytor till omställningsspelet.   

1. City har tränat på två uppspelsvägar från Ederson som man konsekvent genomförde och lyckades med. De gånger Arsenal inte pressade ställde sig målvakten demonstrativt med bollen vid fötterna och väntade. Och väntade. Tills Arsenal tappade tålamodet, i underläge, kom upp och så genomförde man exakta samma mönster med en mittfältare som droppade och spelade bollen ut på en kant med första touchen. Ett tag i först, runt halvtimmen var där en sekvens då de bara stod där, i flera minuter. I och runt eget straffområde. Räknade inte bakåtpassningarna och Edersons bollinnehav men ingen på planen hade närmelsevis så mycket boll som Citys målvakt. Hörde inte Niklas Holmgren och Glenn Strömberg kritisera det – de ska ju vara så positiva och sälja underhållningen (det är enbart målvakter som får kritiseras i EPL eller svenska serier).

2.När Saka eller Martinelli hade chansen i löpdueller fanns det ofta ytterligare en Cityspelare bredvid som kunde vinna duellerna. Båda yttrarna Silva och Grealish vann flera löpdueller på egen planhalva och var i princip aldrig delaktiga i omställningsspelet.

3. Arsenal kom nästan aldrig in i Citys straffområde. Med boll. Så kom också reduceringen på en fast situation.  

Det var förklaringen till att Arsenal såg fruktansvärt bleka ut. City spelade sina kvadrater och mittfältarna Gündogan och De Bryne tog löpningarna i djupled med Håland som targetspelare på egen planhalva. Ytorna, och frilägena, blev enorma. De löper dessutom alltid mot Håland och bakom honom. Yttrarna håller sina kanter och så blir det en mot en eller två mot en Arsenalback, ofta Gabriel. Efter att City gjort 2-0 på tilläggstid i första kollade jag i första hand Chelsea – Brentford och Wolves – Fulham. Såg dock Håland göra mål med 20 sekunder kvar av tilläggstiden i andra.  

Det var också anmärkningsvärt så sura Arsenalspelarna blev. Där var sex, sju konflikter med klungor av spelare som knuffade på varandra efter efterslängar.

Vad som kan fälla Man City från att bli det första engelska lag som tar en trippel sedan Man United 1999 är just taktiken. Pep har konsekvent köpt kloka spelare som är taktiskt drivna.  Hans taktik bygger på att alla gör sin uppgift till 100 %. Därför är han också beroende av samma spelare och går runt på få trots alla matcher. Jag tror inget av världens bästa lag har så många matcher på så få spelare. Byter han ut en måste ersättaren kunna göra sin uppgift – annars fallerar taktiken. Det betyder också att ju längre säsongen lider desto större är risken för att stjärnorna i startuppställningen går sönder. Det tror jag är enda hotet mot den där trippeln.