Det våras för andremålvakterna 

Pontus Dahlberg har gjort det.  Och Sondre Rossbach, Oscar Linnér, Oliver Dovin, Fredrik Andersson, Philip Vaitsiakhovich, Noel Törnqvist. För att blott nämna ett par självklara förstemålvakter som misslyckats och fått nöta bänk. Du kan lägga till ett par av allsvenska reservmålvakter som fått chansen men inte övertygat: som Benediktsson i Blåvitt, Jonathan Rasheed i Värnamo, Alexander Lundin i Mjällby eller den märkliga situationen att en av seriens bästa målvakter inte fått chansen trots att den ännu yngre, relativt orutinerade islänningen Valdimarsson i Elfsborg gjort en del mindre bra matcher och ingripanden. Är det för att Jimmy Thelin är skrockfull och inte vågar ändra på ett vinnande lag? Eller borde Tim Rönning omedelbart söka sig bort från Elfsborg och rädda karriären?  

Jag har ingen som helst förklaring. Det har gått inflation i antalet  etablerade målvakter som gjort enkla, ganska uppseendeväckande misstag som orsakat mål och poängförluster. Varför skakiga bottenlag som alltid haft stabila, säkra målvakter plötsligt inte har det längre och varför den jätteunge Filip Sidklev gått från fjärdemålvakt till kung i BP. 

Johan Dahlin har varit stabil. Kristoffer Nordfeldts frustration har inte nämnvärt påverkat hans prestationer. Widell-Zetterström är tillbaka med besked. Malcolm Nilsson Säfquist har varit just så stabil och viktig som jag förutspådde. Oscar Jansson har räddat 12 poäng till Norrköping, helt på egen hand (enligt mina personliga uträkningar och den målvakt som enligt mig betyder mest för sitt lag). Ricardo Friedrich inledde mindre övertygande men har spelat upp sig, Peter Abrahamsson har gjort vad man förväntat sig och Jakob Tånnander har haft en tuff tid bakom ett läckande Siriusförsvar men ändå varit helt OK. Trygg och stabil, relativt stabil.  

De två mest spännande, och tråkiga ja rent av tragiska, historierna handlar om unga landslagsmålvakter som väldigt tidigt slår igenom, flyttat utomlands under ett par år och nu har uppenbara problem att visa att de håller allsvensk klass.  

I teorin borde varken Pontus Dahlberg eller Oscar Linnér vara sämre idag än de var för fyra år sedan när de kanske var seriens bäste och näst bäste målvakt. Skulle jag ranka deras insatser nu i inledningen av säsongen 2023 är de kanske sämst och näst sämst av alla.  

Det finns kanske förklaringar men jag hittar inga andra samband mer än just detta med frysboxar utomlands. Att lämna när man är 20, 21 år, inte få någon speltid och sedan komma tillbaka och absolut inte finna varken den form eller det självförtroende man hade tre, fyra säsonger tidigare.

Oscar Linnér gjorde några oerhört svettiga räddningar i premiären mot Djurgården. Han såg lika bra ut där som han såg stel och tveksam ut i nästa omgång mot Malmö FF. Jag hade gissat på en skada men det var det alltså inte. 

Pontus Dahlberg var konstigt nog inte tillräckligt bra i höstas. Han gjorde nån mindre bra cupmatch i vintras, skadade sig och blev sedan petad av Benediktsson som var OK tills nerverna började spöka. Det var också märkligt, på gränsen till besynnerligt, hur Blåvitts rutinerade spelare inte stöttade sin unge, orutinerade målvakt. 

Sedan dess har Dahlberg gjort comeback. Han har blandat bra ingripanden med ett par gigantiska misstag som jag nästan inte sett maken till nånstans. Som självmålet när han sköt sin mittback i ryggen. Eller hur han tappade enkla bollar med snö helt utan uppvaktning. Eller sol och vind som annars kunde stört på Tele 2. Nu senast var det ett mål mot Hammarby som inte såg otagbart ut. Faktum är att det var en boll han och de andra här ovan tar 100 gånger av 100. Jag säger inget emot att han väljer att tippa bollen snett ut. Han har en motståndare precis framför sig, bollen är skruvad innåt, han är alltför långt ut för att tippa den till hörna, tror jag. Men att den lösa nicken från fyra, fem meter som går i princip rakt mot hans bröst och handskar inte kan blockeras – det har jag väldigt svårt att förklara. Dahlberg själv tog märkligt nog ordet i media och förklarade att det var en svår boll. Det är mycket ovanligt att målvakter väljer att kommentera kritik. Att Pontus Dahlberg gör det efter så många stora misstag är verkligen extremt sällsynt. Jag vet inte om han gör det av desperation eller självförtroende. Jag bara vet att han är långt, långt ifrån sin potential som seriens bäste målvakt. 

Kan klubbens kris ha påverkat honom? Handlar det om målvaktstränare som han inte känner förtroende för och som gör Pontus Dahlberg instabil under matcher? Ingen aning. Kan inte spekulera i det men önskar att han snart är tillbaka. Inte enbart Blåvitt behöver honom, Sverige behöver Pontus Dahlberg. Det borde vara en varning för Tim Rönning. Nu har han nästan suttit bredvid i en hel säsong – hur påverkar det hans fortsatta karriär? går det för honom som för Linnér och Dahlberg?

Jonas Olsson har gjort det relativt bra i Degerfors. Han var stabil förstemålvakt i BP när de gick upp. Fick inget nytt kontrakt, blev reservmålvakt i de värmländska skogarna och så nu revansch och tillbaka i allsvenskan på en allt annat än rak karriärväg. 

Jag gläds också mycket av Stojan Lukics comeback. Jag följde Fredrik Andersson under ett par säsonger i MFF där han hade en av seriens bästa kroppar men inte en förstemålvakts psyke. Så jag är inte förvånad över att seriens äldsta kropp och stabilaste psyke vaktar Varbergs kasse. Ingen åldersdiskriminering här inte. Älskar det! 

Så det blir ingen ranking just nu – situationen är helt enkelt alltför kaotisk och svår att överblicka i alltför för många klubbar. Dessutom är våren slut nu, eller borde vara men våren har varit så jävla iskall att just målvakterna varit de enda som inte riskerat att förfrysa fingrarna. Eller är det den bisarra, lätt surrealistiska förklaringen till så många märkliga, dåliga ingripanden – stelfrusna fingrar i de relativt tunna målvaktshandskarna?