Fotbollsromantikerna tar död på svensk fotboll Del 2: 16 lag ger stängd serie och svag Superettan

Det mest karakteristiska för fotbollsromantikerna är kramandet av brukslag, som Degerfors. En klubb som hela tiden lever på marginalerna, använder många tillfälliga ickesvenska ”quick fix” spelare och har ett publiksnitt på cirka 2500 – i fall du räknar bort storstadslagens bortafölje. 

Degerfors är förstås fotbollskultur och har en spännande historia som Sveriges första professionella allsvenska lag, tillsammans med Åtvidaberg, Sandviken med flera. Den lokale företagsmagnaten värvade etablerade storspelare som fick full lön av bruket utan att arbeta och därför kunde träna och spela på dagtid. Det var en form av professionell fotboll som snedvred konkurrensen. Bruken gick i konkurs eller tvingades omstrukturera på 1970-talet så först i slutet av det decenniet kunde svenska klubblag börja hävda sig i Europa.    

Det är imponerande att driva en allsvensk klubb i småorter men varför ska de särbehandlas – som nån slags ”regionalt utjämningsavdrag i fotbollens glesbygdsregioner”? Är det beundransvärt? Finns det ett egenvärde i det lilla, småskaliga som genom pengar och finurlighet trixar sig upp på högsta nivå under en kort tid?

Värnamo och Varberg drar också lite publik men är inte riktigt som brukslagen. Jag är svag för Värnamos innovativa taktik och vilja att spela offensiv fotboll utan att ha speciellt många bra fotbollsspelare. Träning, teori och bra matchcoachning tar en långt i Fotbollsverige. Vad är Varberg är Jocke Persson (som för övrigt snart riskerar få sparken från Horsens) lär vi få reda på i sent i höst. Risken för ett nytt Falkenberg är överhängande.  

BP fostrar många talanger som i princip alltid försvunnit när A-laget når Allsvenskan. De har en mycket bra tränare men jag förstår inte vad de tillför serien. Västerås redovisar ett snitt på ca 3500 nu när de är på väg upp i allsvenskan. Utkiken 710. 

Om man som fotbollsromantikerna anför att allsvenskan drar mycket publik borde det rimligtvis vara en målsättning att dra ännu mer publik. 

Publikantalet påverkar också varumärket allsvenskan. Desto mer publik ju attraktivt är det för alla de reklamköpare som serien lever av – både på arenan och i TV-sändningarna. Att förknippas med öde läktare och gälla, ekande barnröster som BP med 816 personer på Grimsta erbjuder, eller 1300 i Varberg tror jag reklamköparna helst vill undvika.

Det handlar i större utsträckning om att en jämnare serie skapat större intresse. Och bättre, mer intensiv fotboll. Vilket i sin tur genererat fler bra fotbollsspelare, vilket även gjort att de vågade stanna en extra säsong och talangerna inte försvann direkt till dåliga ligor, till avbytarbänkar och ungdomslag i Italien, Belgien och Holland. Återigen jämför jag med lilla Danmark. När de fem, sex bästa lagen där möts blir det fyllda läktare och en fotboll som är betydligt bättre än den allsvenskan erbjuder.  

En allsvenska med färre lag hade höjt inkomsterna, intresset och även lyft Superettan. På samma sätt som EPL lyft intresset för Championship League. Det spelas ungefär samma mediokra, fysiska fotboll där som det alltid gjort men intresset, i hela världen,  är mycket större. Det känns lite absurt men så är det.      

Tänk allsvenska Degerfors, Värnamo, Varberg, Mjällby, BP och Sirius tillsammans med ÖIS, Gais, Örebro, Halmstad, Helsingborg, Trelleborg, Kalmar, Landskrona, Öster och Kalmar. DET hade blivit en fantastisk och väldigt attraktiv Superettan.   

Hade de här, eller flertalet, klubbar spelat i Superettan hade inte Utkiken sprungit igenom näst högsta serien. Istället hade Superettan blivit jämnare, bättre rent kvalitativt och mycket mer spännande. De lag som tar sig upp i allsvenskan hade i princip varit tvungna att ha bra ekonomi, mycket publik, fotbollkulturell tradition och spela en fotboll på en nivå som gör att de kunnat utmana alla de andra lagen. Det var länge sedan en nykomling kunde göra det över en hel säsong. Det skulle också innebära ett kvalitetslyft för serien och klubbar som är lite trubbiga i sina ambitioner hade tvingats lyfta sig – för att inte åka ur. 

Ett förslag vore att ett lag åker ut, ett kvalar. Så plockar vi helt sonika bort de sex allsvenska klubbar som tillför nada, eller lite, återstår tio lag. Av vilka åtta hade tvingats höja sin kvalité minst ett snäpp för att inte slåss mot kval och Superettan: de sex storstadsklubbarna plus Elfsborg och Norrköping. De reningsbad som Blåvitt och AIK nu genomlider kommer att göra dem mycket starkare. Om några klubbar hotades av detta varje år hade de blivit tvungna att tänka mer långsiktigt och bättre. Det incitamentet finns nästan inte i dag.    

När jag föreslår tio lag får jag nästan automatiskt den medvetet provokativa frågan om jag även vill ha en stängd serie. Det enkla svaret är att tio lag tvärtom skulle ge en unken serie luft och dynamik. Ju färre lag desto större chans att ramla ur. 

Jag vill alltså gärna vända på resonemanget. I dag med så många lag är serien i praktiken stängd. De bästa klubbarna med mest pengar kan grovt misskötas och ändå är risken att de ska åka ut närmast obefintlig. Eftersom där finns en massa mindre klubbar som buffert och tabellsocialt skyddsnät i botten. Det som hänt AIK och Blåvitt i år är konsekvenserna av flera åra misskötsel. Sånt hade inte hänt i en serie med tio lag. Där hade det omedelbart resulterat i degradering och så fick de börja med att bygga om i Superettan och tillföra den serien mer publik, större intresse och kanske än mer kvalité.