Ledare vs fotbollsspelare

Recenserar boken ”Djurgårdsikoner” och börjar lite obstinat tänka på, ja nästan längta efter klubbens fotbollsledare – hur mycket av DIF:s extremt framgångsrika perioder som förknippas med två namn, eller ett, ett och samma efternamn faktiskt. Nu är det dock en bok uteslutande om spelare. Inga ledare. Som om ikonerna, deras 90 minuter, nästan var ett eget oberoende univers. Det är lite synd för det hade kanske gjort boken ännu bättre, men inte så mycket tjockare för det är ju klart att såväl Anders som Bosse Andersson inte enbart är djurgårdsikoner, de är i jämförelse en slags gudar utan vilka bokens ikonbilder inte platsade.

Det är spännande att jämföra vilka ordförande, ledare och tränare klubben skaffar, under vilka tider. Jag jämför med de andra allsvenska evergreens vars historia jag känner ganska väl och konstaterar att det finns ett tydligt mönster.

Idag heter den vinnande kombon bra tränare och bra lagledare/sportchefer/klubbdirektörer. Framförallt att de fungerar tillsammans – IFK Göteborg är ett strålande exempel på motsatsen, Varberg Bois en TedTalks-liknande variant där rollerna kombinerats perfekt eftersom Joakim Persson satt på båda stolarna. När han lyfte röven och lämnade landet rasade inte enbart stolarna samman.

Ifall den ena posten fallerar hjälper det inte hur bra den andra arbetar. Nästan inte i alla fall.

Anders Andersson nämns över huvud taget inte på Djurgårdens omfattande Wikisida. Inte ens under efternamnet Bernmar men kraftfotbollens främste företrädare var troligtvis den som skapade begreppet ”Järnkaminerna”. Tillsammans med den engelske ”no nonsens-tränaren” Frank Soo införde den robust byggde lagledaren men tämligen misslyckade fotbollsspelaren stenhård fysträning. Vilket gjorde att hans hybrid-hockeyspelare vann allsvenskan och skapade ett fundament av fruktad fys och cynism som höll i sig närmare 20 säsonger. Bernmar, springpojken som blev varuhuschef lämnade för att göra guldlag av andra klubbar på randen till katastrof: först IFK Göteborg, därefter hockeyklubben Västra Frölunda och sedan det som kom att kallas ”Blåvitt”. Det omtalas faktiskt i ”Djurgårdsikoner genom tiderna” nedtecknad av spelaren och marknadskommitténs Ronald Åman (Idrottsförlaget). Han nämner ibland ledarna men mest för att förklara det oförklarliga: uteblivna segrar och de överraskande frekventa Djurgårdsdegraderingarna.

Det är tre klubbar som dominerar svensk fotboll 1955-70. Djurgården som första halvan har konkurrens av IFK Norrköping innan Malmö FF tar över den rollen samtidigt som Peking anställer Gunnar Nordahl som tränare, ”Nalle” Haldén pensionerar sig och kurvan i den allsvenska serien börjar obönhörligt peka nedåt. Malmö FFs Eric Persson rekryterar inte enbart en fantastisk tränare utan även en framgångsrik, pragmatisk efterträdare. Klubben har två i princip värdelösa decennier efter att Cavalli-Björkman släppt ordförandeklubban och Djurgården återhämtar sig ifrån nästan 30 säsongers famlande efter framgångar med den enastående tränarduon Lukic/Åkeby som var för sig aldrig lyckades med nåt. Kanske för att de inte hade Bosse Andersson som sportchef. Hans spelarkarriär och första splittrade år i lubben förskräcker men sedan är hans sportchefsroll förknippad med det första guldglänsande decenniet, hans märkliga biroller under de åren klubben höll på att åka ur allsvenskan och sedan framgångarna de senaste sex, sju säsongerna. Liksom ”Rövar´n” tvekar den före detta polisen inte för att köpa etablerade, närmst överåriga spelare samtidigt som man värvar unga talanger. I rättvisans namn ska även djurgårdsledaren utan körkort men med kvinnlig chaufför, Sigge Bergh, nämnas.  

Ett till synes starkt ledarskap är alltid beroende av precis rätt ”sidekick”. När det funkar blir det guld, åtminstone i allsvenskan! När det kommer till kritan så är spelare fortfarande blott spelare. Utbytbara redan i halvtid. Glöm inte det!