Ikon, kult eller rent av kamin? 

Läser en bok om djurgårdare. En fotbollsklubb som alltid värnat, ja närmast odlat den brutala fotbollens filosofi. I nåt slags ursinnigt, stoiskt uppror mot bollkonst och mänsklig vävnad. Under 2000-talet med stora framgångar, kanske i kontrast till ”smokinglirarna” och andra mer sublima uttryck för fotbollskultur i Stockholmsområdet. 

Läser ”Djurgårdsikoner genom tiderna” (Idrottsförlaget). En utmärkt bok som förutom kärleksfulla spelaranekdoter och klubbhistoria i bisatserna utmanar fotbollsbegreppet ikon. Men också vem som är kult och så klubbens alldeles egna och mest älskade karaktäristik: järnkamin. Vem är vad, och varför? Det är en spännande frågeställning som gör boken om inte universell så i alla fall spännande för alla som gillar att se vissa lagspelare som förmer, i ett snävt klubbhistoriskt perspektiv. 

För författaren Ronald Åman (bördig från Sandvikens jernverk samt ytterback i VM-truppen 1978) och andra blårandiga är kanske definitionen av en ”järnkamin” glasklar. Inte för mig. Jag relaterar kamin till en säregen DIF-blandning av bländande teknik och periodisk brist på impulskontroll, på gränsen till brutalism. Kanske just därför klubben de senaste åren gjort väldigt många mer eller mindre misslyckade försök att integrera stora, kraftfulla centrar i startelvan. Alla dessa överdimensionerade kroppar, nästan utan undantag, har tvingats trängas på bänken i sin dysfunktionella kaminlekamen. 

Sven Tumba är uppenbarligen ingen ikon, eller kamin, fast muskulös och han lär ha brutit benet på minst en motståndare. Inte heller Pa Dembo Touray eller Daniel Sjölund, eller Willy Gummessons blodiga, blå Hunt platsar. Varken som ikon eller relik. Saknar klarare definitioner – mer än att ”Knivsta” Sandberg uppenbarligen var både järnkamin och ikon. I ett anfall av nostalgi skriver Åman att Tommy Berggren (291 matcher på 14 säsonger) ”kanske var den siste järnkaminen”. Kanske kan man inte vara riktig järnkamin och samtidigt ha god teknik. Fast ”Knivsta” hade det, som spelare. 

Om nu Knivsta är den störste kaminen, borde inte den elegante men elake Claes Cronqvist vara ett ikonämne? Den beckenbauerliknande mittbacken eller liberon fostrat i den klubb som på den tiden kaminer krossade allt motstånd kallades för Skånes Djurgårdare. ”Classe” hade Sven Lindmans teknik parad med Vito Knezevics attityd. Dessutom spelade han ofta med utsidor och chippade bollen. Han var vacker med boll, och ful utan. Han vårdade sin sidbena och nedrullade strumpor med samma estetiska omsorg och tålamod som någonsin Vito gjorde (enligt vittnesmål). Samtidigt gränsar deras cynism till det ondskefulla. En mildare variant med uppenbara kaminanlag var den i Åmål fostrade Markus Johannesson (136 matcher). Jag har en känsla av att både han och Cronqvist inte lyckades maxa sina karriärer som de kanske hade lyckats med i klubbar med annan kultur?  Exakt samma temperamentsfulla roll, men på en annan position, sysselsätter för övrigt Haris Radetinac. Väldigt bra teknik parad med en hänsynslöshet som får en att förknippa Simon Strand med Fair Play. Haris är inte kamin men väl ikon, i boken.

Personligen upplever jag en ikon som en spelare helt utan parenteser. Författaren använder också väldigt sällan just parenteser – utom i det kanske bästa kapitlet om den oglamoröse, ettrige bollvinnaren Stefan Bergtoft. Här skriver Åman med kärlek och extra beundran. Han får bruk för otaliga synonymer för överfysisk fotboll men så måste det väl vara i en bok om DIF där kamin kan vara ikon och ikon kamin?   

Att döma av Åmans urval kan ikon såväl vara en framgångsrik spelare, alternativt en som varit klubben trogen hela karriären. Det är allt vanligare i dag att ikon förväxlas med kult – det vill säga kult är den som i första hand enbart älskas av kortsidespubliken och på något difust sätt definierar eller påminner om klubbens fotbollskulturella profil. Kanske han som en gång kallades fanbärare men varken hade grad, häst eller vapen utan bara traskade på där längst fram i ledet och blev den förste att mejas ned av motståndarnas kulor?

Åman försöker i kapitlet om Vito Kneceviz (parentesrikt) förklara sin beundran för spelare som hanterade både och  – men syftar då på det intimt estetiska och överfysiska. Fast Vito och hans hårvård (en trollgubbe med fönen) är ett speciellt kapitel. Visst var han en inkarnation av Sven Dufva? Liksom Hampus Finndells oskyldiga leende och ursäktande gester när han återigen tillintetgjort en omställning på den smala bro den moderna fotbollens mittfältet utgör?

Andra lite komplexa ikoner är Anders Grönhagen. Definitivt ingen järnkamin och trots att han hade kontrakt med klubben i åtta säsonger var det vanligare att han satt på läktaren eller bänken än sågs på plan. Att snitta 18 matcher per säsong är inte överdrivet mycket, inte ens för en djurgårdare. 

Men kanske är ”Grönis-syndromet” synonymt även för Djurgården och självbilden från järnåldern – de flesta andra ikoner drabbades nämligen också av allvarliga skador. Vilket säkert delvis kan förklaras av historiskt dåliga träningsplaner f. Ka. (Kaknäs), dålig fys-träning och en omklädningsrums-mentalitet vad gäller småskador och rehab som om detta inte gällde presumtiva järnkaminer? 

Det är inte enbart den fysiska fotbollen som står ut i boken. Förr var det inte ovanligt att elitspelare utbildade sig till gymnastiklärare på GIH – och då spelade de nästan utan undantag för Djurgården. Det är en av många olika förklaringar till att den som gjort flest A-lagsmatcher i klubben stannar på 318 matcher. Det är hälften av matcherna som till exempel en trio av Malmö FF:s trotjänare har. Det finns säker 40-50 MFF-are som gjort fler än 318 matcher för klubben. Det är intressant. Det är svårt att finna en annan förklaring än klubbmentalitet och kaminkultur. 

Ronald Åman, själv påläggskalv med kamintalang, missar inga anekdoter. Han skriver bra och lagom mycket med hjärtat utan att bli blåsliskig och långrandig. Däremot glömmer han bort att även ledare borde kunna tillägnas ikonstatus, enligt ovan. Tycker jag. 

PS ”Sunne-gate” ges äntligen en tacksam förklaring. På 50-talet tog sig DIF upp i högsta serien genom att i allra sista omgången göra våldsamt många mål på ett lag från Värmland, i Värmland. Hammarby upprepade bedriften drygt 30 år senare men de gjorde bara ynka 6 mål. Nu antyder Åman att två av spelarna i Sunne bekände sig till de färger man kan kalla två nyanser av blåmärken. Det glädjer mig att den spelskandalen får en mycket svensk upplösning. Hur var det egentligen med ”Miraklet i Karlstad”?