Fotboll, förluster och mycket kaffe i en älskad, alltid odiskad mugg

Människor är sjuka, mår dåligt, lever ensamma. De som ändå älskat separerar, ofta med starka känslor och bittra konsekvenser. Världen är verkligen full av död, lidande, hat och orättvisa medan jag klockan fem en vacker sommarmorgon sitter ensam med ömma känslor för fotbollslag. 

Jag lever ett nästan löjligt priviligierat liv, har en kvinna jag älskar och som älskar tillbaka. Har vänner, relativ trygghet, vardagen värdesäkrad och fem cyklar. Jag arbetar med människor och gör en liten men i bästa fall livsviktig skillnad. Jag beskriver mig ofta som lycklig och är det och ändå sitter jag här och vet inte direkt hur jag ska formulera bekymren, de negativa känslor som är så viktiga att jag inte kan släppa de men samtidigt så triviala att jag inte heller kan formulera tomheten i ord. Mina försök att vara uppriktig och konkretisera slinter. Som om jag tappar bollen men springer vidare i hopp om att återerövra den. Pressar mig själv, högt, med ytterligare en mugg starkt bryggkaffe. I en 16 år gammal extremt odiskad, älskad mugg i svart och gröngrått från MOMA i New York. Den är ful, den är konst, jag älskar den. Ungefär med samma distans, vana, samma hopp och tveksamt kritiska blick som jag älskar fotboll. När allt kommer omkring är jag en lätt patetisk varelse, lika måttfullt egoistisk som egocentrisk. Tänk ifall man slapp försöka analysera sig själv. 

Malmö är tyst. Solen smeker den översta våningen i huset över gatan. Inga bilar, inget tecken på att någon annan är vaken mer än en hundägare. Är ensam i en överstor, gammal lägenhet med tre förluster på samma onsdag, i slutet av maj. 

Jag är oerhört besviken, rent av ledsen och jag måste sätta ord på det obehag som mina tankar kretsar kring. Det var inga riktigt smärtsamma nederlag men ändå fel, olyckligt och jag äger inga omedelbara alternativ att hantera min lilla kris med – mer än ord varav de flesta uppenbarligen börjar med ”o” som rent visuellt är närmaste granne med den ur fotbollssynpunkt så omdiskuterade och pragmatiska nollan, ”0”. 

Jag nästan önskar jag hade ett stressigt jobb att fly in i, stressa i väg till, skärma av de olustiga känslorna med men de/vi blir just här och nu.

Jacob Widell Zetterström är inte enbart Sveriges näst bäste fotbollsmålvakt utan verkar även vara osedvanligt klok och sympatisk. Varför 25-åringen inte kom med i den landslagstrupp som ska spela  två vänskapslandskamper förstår jag inte. Verkar helt obegripligt. Jag kan bedöma målvakternas kvalité och djurgårdsmålvakten är helt enkelt så mycket bättre än den tio år äldre AIK-målvakten som gör många svaga, ingripanden och släpper in massor av mål. 

Den som bestämmer allt är en ny svensk förbundskapten som jag investerat mycket förtroende i men som säger helt fel saker, på engelska. Han motiverar inte varför Jacob uteslöts och han motiverar sitt tröstande beröm i orden ”har hållit nollan fem gånger i år”. 

Det finns inget sämre beröm för en målvakt än just detta att ”hålla nollan” eftersom det har så många olika förklaringar. Världens bäste målvakt kan spela i Div 6 och ha ett så uselt försvar framför sig att han släpper in massor av mål. Att inte släppa in mål är ett urdåligt, ålderdomligt sätt att mäta en målvakts kvalité (Kristoffer Nordfeldt har släppt in rekordmånga, näst flest i serien) och att Jon Dahl Tomasson gör det kan endast innebära att han antingen inte förstår hur det är att vara målvakt eller är en cynisk, lätt bedräglig människa som inte vill avslöja varför han egentligen föredrar den sämre, äldre före den yngre, bättre. Det gör mig ledsen! 

Lika besviken blir jag av att en vacker långsam dröm krossades tre dagar innan den skulle förverkligas. Jag har absolut inga känslor för Bayer Leverkusen mer än att de spelar en fascinerande, lite revolutionerande fotboll och har en intressant människa som tränare. Men det räcker, för mig. Jag hade önskat att de fick spela en hel säsong utan att förlora men de föll i Europa League-finalen i går mot Atalanta. De svartblå vann rättvist. De vanligtvis rödsvarta var klädda i vitt, spelade nervöst och utmanövrerades både fysiskt och taktiskt. Det är två klubbar från halvstora städer som med relativt små ekonomiska medel haft stora framgångar. Det glädjer mig men det hade varit så gammaldags vackert ifall sviten hade stått sig över både gårdagen och den tyska cupfinalen i helgen.  

Skriver gammaldags för att det bestående och ofelbara är en så romantisk och förlegad känsla. Min världsuppfattning är att år 2024 är inget fullkomligt, eller obesegrat. Alla, allt, har brister och rynkor men makt och media är duktiga på att skyla och förklara misstagen som relativa framgångar – inte minst gäller det klimatpolitiken. 

När domaren äntligen bestraffade den cyniske italienske forwardspelaren farliga tacklingar så varnade han samtidigt den unge tyske, ständigt misshandlade stjärnan som ansågs domaren var alltför accepterande. Som om ord var lika farliga som en kraftfull sulan full av otäcka dobbar mot en oskyddad knäskål. Efter nära 50 obesegrade matcher på en och samma säsong blev det 0-3 i går. 

Helsingborgs IF kan inte göra mål för att de inte har en målskytt. Taylor Silverholt är tyvärr ingen vidare bra fotbollsspelare. Han saknar dessutom målsinne vilket är rätt betydelsefullt i fall ens enda uppgift på plan är att göra mål. Wilhelm Loeper verkar vara en intressant människa men som fotbollsspelare fattar han ständigt fel beslut. Slår inläggen där ingen lagkamrat befinner sig, väljer att avsluta med kraft när han skulle placera och vice versa. 

I går på hemmaplan mot det kanske sämsta Superettan-lag jag sett på ett decennium förlorade HIF på att a. de inte har några målskyttar och b. på att de tvingades använda en ung högerback som inte lärt sig markera. 

HIF har misskötts i många år. Det är bättre nu men det är långt ifrån bra. Så länge Thomas Rogne är frisk och kan spela kommer de inte trilla ur serien men det kommer ta tid att rehabilitera HIF.  

Tack för att du läste, känns lite bättre nu och på lördag spelar Hyllie IK tidig seriefinal borta mot Serbija på Rosengård och i Hvidovre kan Lyngby BK säkra kontraktet i danska Superligan. Och redan på fredagskvällen kan Malmö FF vinna hemma men MFF vinner nästan alltid den här säsongen så det väcker inte samma entusiasm, eller lättnad eller drömmar för sammanfattningsvis är det vad mina oförklarliga starka känslor för vitt skilda fotbollslag och fotbollsmänniskor handlar om – drömmar! Men det är bra, rent av nyttigt, att vakna upp ibland ”and smell the coffee”…  – även om muggen är odiskad.