SVT och friidrotts-dokumentärer

Nya serien ”Hall of Fame” är en bra idé. Som Superstars men i huvudet – tänker jag som är ytterst skeptisk till nästan allt på SVT-sporten (en kommande månad med Chris Härenstam och Daniel Nannskog gör mig inte på bättre humör). Jag tänker mig ”Hall of Fame” som ett återseende med de man beundrat som nu ska berätta hur det egentligen var. I Superstars avslöjas ifall de skött sina kroppar, har distans till sin stjärnstatus och i fall de kan koppla på och av vinnarskallen. Jag såg en av de första säsongerna – då med bakfulla fotbollsspelare. Har säkert blivit bättre sedan dess. OK, men lite bättre väl?  

Jag ser få sportdokumentärer för de jag trots allt tittar är dåliga. Lovar mycket, levererar nästan aldrig. Jag vill möta människan, inte idrottaren, men får väldigt sällan göra det. På samma sätt är jag ointresserad av allt det där jag redan sett och upplevt. Det är inte lyckan utan olyckan, smärtan och förlusterna jag vill höra om. Helt enkelt det som förvandlar vinnaren till en vanlig människa. 

Inför Bislett Games, och det som en gång hette DN-galan, påstod  SVT-sporten att de skapat något fantastiskt.  Så jag såg faktiskt ”Bäst när det gäller: En unik inblick bakom kulisserna hos svensk friidrott”.

Blev djupt besviken. Ja nästan chokad över att den är så dåligt – i förhållande till orden ”unik”, ”inblick” och ”bakom kulisserna”. Tycker man de 59 minuterna lever upp till de tre begreppen har man inga krav över huvud taget. Kanske tycker SVT att snuttar av access i sig är unikt? 

Jag kräver att mindre än 15-20 minuter är från en läktare där tränare och friidrottskamrater hejar och jublar. Jag kräver nåt mer personligt än vad man som elitidrottare lägger upp på sociala medier: ”Alltså nu är jag här”, ”kul”, ”va skönt”, ”är otroligt tacksam” e t c – filmen är full av sånt meningslöst trams! 

Där är fyra, fem minuter bra idrottsdokumentär- resten är totalt bortkastad tid.  

När jag var ung älskade jag friidrott för att det dels var mycket siffror, dels för att det var så enkelt med highlights. Det gäller ETT ögonblick: ett lopp, ett kast, ett hopp e t c.  Samma sak med dokumentärer – utgångspunkten bör vara den highlight vi minns och sedan berätta om allt runtomkring som vi inte såg. Likt träningen, motgångarna, konflikterna, känslorna, vardagen. Inte höra medelålders män och kvinnor säga ”fantastiskt” och ”otroligt skönt” – vi tittare fattar faktiskt det ändå. 

Johan Croneman i DN är kritisk mot avsnittet om Ludmilla Engquist i ”Hall of Fame”. Har inte sett serien än men hans aversion utgår ifrån att Ludmilla inte var älskad av svenska folket och därför vittnar massor av journalister framför kameran om att hon var det.  Hans utgångspunkt är rätt – varför tjata om nåt ifall det är självklart? 

Jag tror det finns två Ludmilla i våra minnen, nej tre. Dels ex-ryskan som var ordkarg och butter men sprang fort i blågul dräkt. Sedan friidrottskvinnan som fick cancer och gjorde comeback i DN-galan. Jag grät över ett 100 meter häck-lopp. Hon skapade också nya, roliga invandraruttryck med sin brytning  –  ett tag härmade alla henne och det måste skapat rätt positiva vibbar. Sedan kom det där med rodel och dopingen och så var hon bara en korkad ryska igen. Ludmilla svek, hon bedrog oss alla som såg upp till henne och likt jag investerat en massa känslor. Vill jag verkligen se och höra henne igen och ifall nu programmet är vinklat på hennes framgångar så blir jag förbannad. Risken är uppenbar, i SVT. 

Jag ser fram emot att läsa boken i höst – Henrik Johnsson har tidigare skrivit fantastiska sportbiografier.  Se här!  och här !