En märklig sak med MFF

Det är härligt med verbala, engagerade tränare. Som till och med i Max-intervjun alldeles före avspark avslöjar att de önskat de kunde fått vara med på den vattenfyllda planen för det innebär många glidtacklingar, närkamper och köttande: ”precis sånt jag älskade som spelare”. 

Att Henrik Rydström från östra Blekinge stod inför västra Blekinges stolthet minskade inte direkt engagemanget. 

Så blåstes matchen i gång och hans lag liknade ett gäng fotbollsneutrala Karlshamnsbor. Rydström hade låtit den 39-årige mittbacken göra comeback och Moisander kom sent in i en MAIF-omställning och glidande lyfte han benet för att stoppa friläget. Det borde nog varit rött direkt, efter 24 sekunder. Men hela MFF spelade som de var kortbelastade i 70 minuter. Sedan tyckte de gulsvarta det räckte och backade hem och vann matchen. 

MFF:s försvar var osynkat och låg så långt från de spelare de skulle markera att man misstänkte beröringsskräck. Varför Pontus Jansson inte gick upp i rygg och flyttade undan motståndare och boll är en gåta. Han brukar inte vara försiktig och avvaktande. Moisander är en fantastisk spelare, för sin ålder. Men att på en tung plan stå vid mittlinjen och utmanas av mittfältare som ställer om i full fart – det är inte riktigt 39-åringens grej. Så han föll och plötsligt var det 50 meter mellan MFF:s backlinje och mittfält med två äldre, temposvaga spelare som båda ska spela sig i form efter långt uppehåll. Tre 30+-are utan tempo centralt – var det inte lite dumdristigt mot seriens kanske bästa omställningsälskande hemmalag?

I andra plockade Rydström ut sin ende boxspelare och lät en för dagen helt vilsen IKT spela 90 minuter. Taha Ali kom in, dribblade, hänförde Max-teamet och slog dåliga inlägg när han inte tappade bollen. Nanasi tänkte på annat och Pontus Jansson hade några nickar på fasta situationer som snarare påminde om att nicka bollen till hörna än just på mål. 

Hugo Bolin är lovande men han är ingen boxspelare och målskytt utan snarare en finlemmad offensiv spelare. Att man petar in ett par mål mot en svag motståndare betyder inte att man har ett moget målsinne. 

MFF hade bollen i det extremt lågt stående hemmalagets box sista 25 minuterna men skapade överraskande få bra avslut. Kanske för att deras ende avslutare satt på bänken? Kanske för att deras ende kvarvarande forward behöver mer tid och utrymme för att göra mål? 

Det var inte så märkligt ifall det inte vore för att de inledande 75 minuterna hemma mot Halmstad var ungefär lika dåliga och temposvaga. För att sedan sluta 5-1. 

I mina ögon har MFF startat höstsäsongen med två mediokra matcher. I ljuset av CL-kval och annat förstår jag att fokus kan vara lite splittrat men att hela laget spelar som om de skulle spara sig lite känns oroväckande. Speciellt meden så begeistrad och tänd tränare. Ytterligare en sådan här insats och det blir stryk mot Sirius på fredag.  

Faktum är att den här säsongen börjar anta skepnaden av föregående. Även då vann man åtta, nio raka på våren för att sedan falla ihop och tappa väldigt många poäng på båda sidor om sommaruppehållet. Mot lag som låg långt ned i tabellen. Lag som uppträder ungefär som de lagen man kommer möta de inledande matcherna i CL-kvalet. 

Eller betyder Cornelius och Peña så mycket för MFF? 

Mot Sirius, och före detta MFF-målvakten Tånnander, vill jag se minst tre nickmål på fredag!  Samtidigt som jag tror att vindsnabbe Jocke Persson ligger bakom två hemmamål. Tränare Rydström får gärna bidra med entusiasm, till och med ta på sig sina XS-short shorts men framförallt ta ut rätt lag, coacha efter ”de facto” och inte utifrån ett fiktivt, drömskt, nostalgiskt, scenario.