Jag och OS 

Blev förvånad över att rösten i telefonen var svensk. Än mer overkligt: den aristokratiska Stockholmsdialekten förklarade att jag skulle infinna mig på hästhoppningsarenan. Inom en timme. 

Det var OS i Barcelona, jag var hemma i min lägenhet i Horta (inte så långt från arenan) och det var mycket ovanligt att någon ringde på telefon. Från Sverige. 

Jag skojade bort det men rösten blev irriterad och insisterade. Och samtalet var från samma stad, Barcelona, för det var utan knaster och störningar. Var jag inte Peder Fredricson?  

15 år senare skrev jag mycket hästhoppning för TT och intervjuade ryttare, även Peder. Ingen har kunnat förklara det här, ingen har någonsin tagit på sig ansvaret för detta troliga practical joke – om det nu var det. Närmare OS än så har jag aldrig varit. Däremot har jag läst och skrivit mycket om OS-historia och statistiknörden i mig har lusläst all litteratur och resultatlistor. Vågar nog påstå att jag ett tag var en svensk auktoritet i ämnet. Fasade dock ut den delen av mig efter Aten och sedan har inte följt OS, speciellt inte Vinter-OS. Av de senaste spelen i Kina och Japan såg jag i princip ingenting. 

Numera är väl alla stora idrottsevent en form av sportwashing. Det blir säkert Vinter-OS i Qatar eller Saudiarabien snart men 17 dagar sommar i Paris har jag inget emot. Jag är åter nyfiken på alla högkvalitativa idrottsevenemang i demokratiska länder, utan alltför mycket fusk, doping. Kanske ett ålderstecken men samtidigt ägnar jag mycket mer tid nu åt egen träning än att vara åskådare och vittne. Och läser fler romaner, utan att få betalt för det. På måndag blir jag 65, då ska jag börja träna med lite mer allvar, och än glädje. 

OK, alla idrotter är inte intressanta men jag kommer förutom basket, friidrott, handboll, volleyboll även följa skateboard, trialton och damernas 8 i rodd. Förslag på ytterligare? 

För första gången känner jag någon personligen som tävlar, ut över yrkesmässiga relationer i min journalistroll. Clara är min ”kärestas” kusindotter. Jag har mött henne vart år på familjefesterna och följt hennes dedikation och framgångar. Och nu är hon med. Den danska 8:an är inte direkt favorittippad men vi hepper/ hejar ändå för allt vad tygeln håller. Att hon får uppleva stämningen i OS-byn och det illusion av hur världen kunde vara är underbart. 

I en värld med krig, död, ”Tidö” och Trump i livet blir de där dagarna en fin, nostalgisk påminnelse om vad vi människor borde ägna oss åt: att mötas, leka, utvecklas och utmana motståndet. Det fysiska och mentala! Vi kan bättre, som människor och som förvaltare av den här fantastiska planeten!