Vi måste prata om sportspråket / Del 1

Sporten armbågar sig in överallt dessa dagar. OK, den var påtaglig även då Wimbledon, Tour de France och Fotbolls-EM pågick, samtidigt. Det är inte okomplicerat, inte ens för en sportälskare.  

Jag upplever det lite förnedrande att flertalet sportjournalister verkar utgå ifrån att jag är dum i huvudet – bara för att jag gillar sport. Eller är det tvärtom – att man blir dum i huvudet av sport men jag har inte sett tillräckligt än? Ungefär som alkohol och andra droger? Är mitt sportmissbruk inte tillräckligt ambitiöst? 

Mitt garanterat vältränade tålamod utmanas av framförallt sportspråket. Kanske bara måste det vara fattigt och krångligt för att anpassa sig till sportkulturen och utövarna? Kritikerna hävdar ofta just detta – att speciellt manlig elitidrott är en lek där den vuxne lämnat WO. Kanske har TV-experterna i Kanal 5 och Max rätt, att all sport handlar om att vinna och att allt annat, precis allt, är ointressant och enbart kännetecknande för trygghetsnarkomaner med stolpeut-karaktär? 

Det ÄR motsägelsefullt. Att i en värld där kroppslig fysik vanligtvis avgör är det kanske fel att hedra och hylla språket? Som om de två var jämbördiga. Eller ens tro att språket kan konkurrera och besegra fysiken? Än mindre beskriva den. Som om sportjournalisterna förlorat, redan under de där tysta, andlösa tiondelarna före startpistolen? 

Varför är då sportspråket så populärt i media? För man hör aldrig det på läktaren, i sportbaren eller i omklädningsrummet. Du hör aldrig idrottare eller tränare använda det, förutom då de intervjuas live och blir nervösa och osäkra på vad de ska svara. För hur sammanfattar du åratal av träning och förväntan i tio, tolv, allra högst trestaviga, ord? Då drar idrottaren till med något de är säkra på att intervjuaren förstår! 

Sportspråket frodas för att journalisterna är rädda för att inte framstå som tillräckligt initierade. Om du känner att du inte riktigt bottnar kunskapsmässigt eller är marginaliserad drar du till med några klyschor. De allra mest klyschiga är kvinnliga fotbollskommentatorer och yngre manliga wannabies. Oavsett land. Inte för att de nödvändigtvis är sämre experter men de är mer osäkra på sin roll som kvinnliga experter med minst 90 procent manliga, kritiska, lyssnare. Alltså frossar de i klyschor och sportspråk för att accepteras, av de äldre männen.  

Ett lysande undantag är Radiosporten. Deras sändningar från OS är allt vad jag önskar mig av sportjournalistik. Språket är originellt, modigt och fullt av metaforer. När de ska ge ord åt Peder Fredricson och hans hästs avgörande hoppning (”Peder och Pensionären”) så överröstar den kvinnliga expertens allt annat än objektiva skrik inför och efter varje hinder delvis den manlige kommentatorn. Det är vår röst, lyssnarnas känslor och det skapar fantastisk dramatik. Men det här levandegörandet av sport i ord får jag nästan från alla arenor, av Radiosporten. Till och med golf och beachvolleyboll blir till kött och blod i Radiosportens version.    

( I del 2 blir det mer konkreta exempel- från Kanal 5 och min lokala dagstidning Sydsvenskan)