Vi måste prata om sportspråket/ Del 2 ”De överflödiga orden”

Sport kläs ofta i meningslösa ord och begrepp. De blir mode ibland dess journalister men försvinner efter ett par säsonger. Ord som nästan alla verkar använda – utan att tänka på vad de egentligen kommunicerar. Svenska fotbollskommentator älskar exempelvis termen skadeproblem -atik, sedan tre, fyra säsonger tillbaka. 

Varje gång jag hör eller läser ordet tänker jag på journalisten som offer. Att de tror sig inkluderande och initierade ifall de säger skadeproblem istället för skada. Ingen normal, icke-sportjournalist, använder gör. 

Känner man sig tvungen poängtera att det är problem med en specifik skada måste det självfallet också finnas ett alternativ – att skadan kan vara positiv, en tillgång och inte enbart ett minus, ett problem. I min begränsade värld är dock alla skador negativa men inte i Tommy Åströms, min gamle TV5-partner. Han är duktig men när han nu i OS utnämnts till allmänt studio-orakel på alla möjliga idrotter blir han osäker och börjar ”tala sportspråk”. För att verka initierad.

Sport är en slags religion och sportspråk är dess fiktiva tungomålstalande – för att imponera på menigheten. För att ge intryck av att man är närmare epicentrum, att idolen/Gud liksom talar genom en. Ut till oss i församlingen, framför skärmarna.  

”Han hade redan sjukdomsproblem i sig”, sa Tommy Åström i Kanal 5 om den sjuke svenske gångaren i OS. Hade det inte gått lika bra med ”han var redan sjuk”?  

En annan form av oro är den att inte vara tillräckligt tydlig, och fylla en krönika före deadline. Man skriver vad man tänker och ibland tänker man inte tillräckligt långt, eller snabbt. Så här skrev Jan Jönsson i Sydsvenska Dagbladet efter att den lokal fotbollsklubben Malmö FF gått vidare i kvalet till Champions League: 

”Sedan är jag övertygad om att MFF siktar på att nå så långt som möjligt i det fortsatta kvalspelet. För spelarna finns utmaningen att mäta sig med de bästa och för klubben finns det såklart en förhoppning att tjäna så mycket pengar som möjligt.”    

Om Jan Jönsson tycker det är viktigt att förmedla sin övertygelse – vet han då att vet finns personer i MFF som inte vill att herrseniorerna ”når så långt som möjligt”? Vilka i MFF vill inte? DET vill jag gärna läsa om. Inte att Jan Jönsson ”är övertygad” om att MFF vill ”nå så långt som möjligt”. För det är vi ganska många som utgår ifrån – det är därför MFF är med och tävlar, tror vi supportrar. Men de kritiker Jönsson antyder existerar – tycker de att MFF istället ska satsa allt på allsvenskan, eller svenska cupen, damlaget, och strunta i CL, lämna WO?  Är det samma personer som hatar VAR och nu ser CL som något lika ont och farligt för rättvisan och romantiken på svenska fotbollsläktare? Är det en mullvad från evige antagonisten i HIF som infiltrerat MFF och nu vill att klubben misslyckas i Europa? 

Jag tycker det är lite genant att trevliga, kloka människor som Jan och Tommy inte hinner tänka, eller våga lita på sina kunskaper, innan de kommunicerar. Varför ska sporten fördumma? Är det inte en lite förlegad tanke, som dock är obehagligt svår att helt frigöra sig från?