Feghet och inkompetens bakom Khazenis icke-förlängning 

Det är ett självmål, på alla jävla sätt. Efter säsongens bästa match. Varför är det enbart tränare och ledare i IFK Norrköping som inte ser Khazenis oerhörda talang? Eller är det nåt annat?

Efter ännu en match då spelaren född med siffran 10 på ryggen varit lagets i särklass bäste spelare mot tuffast tänkbara motstånd uttrycker Andreas Alm sin försiktiga beundran i NT, full av ”om” och tveksamheter. Och för Guld-Glen startade Khazeni fyra gånger förra säsongen, fyra…

Tillförordnade sportchefen vågar inte säga nåt alls – mer än att de inte kan prata förlängning eftersom styrelsen inte gett direktiv och bestämt sig. 

Styrelsens jävla uppgift är att ge direktiv – i god tid. Är det en nyhet för dem att hans kontrakt går ut? Eller prioriterar de andra? Styrelsen ska fatta beslut och ha färdiga strategier – beroende på budget, resultat, ekonomi och ambition. Flexibilitet och förmåga att fatta snabba väl underbyggda beslut är deras jobb. Det är de som är ansvariga för att A-laget har alltför många spelare och alltför många spelare av Superettan-kvalité (även om de lade över ansvaret på en inkompetent sportchef).   

Naturligtvis ska de säga: ”Khazeni är på alla sätt en tillgång för klubben och staden. En av våra allra viktigaste och bästa spelare. Han vill vi ha kvar – inte minst för att han visat att man kan komma tillbaka och vara än bättre efter en livshotande cancer. Hans bästa tid är nu!, hos oss.”

Han är 29 år men fortfarande nästan förstaårs-senior elitutvecklingsmässigt. Ja, han har inte tio karriärår kvar men kommer säkert utvecklas de kommande två, tre – ifall klubben fattar vilken tillgång han är. 

När nu hans namn får IFK:s ledning att börja mumla om ”alltför stor trupp” och frånvaro på grund av ”skador och sjukdomar” (som eventuell orsak till att inte förlänga) borde de skämmas. Är ekonomin så usel, moralen ännu sämre och kunskapsnivån noll? Eller är det bara ”cancerskräck”? 

När jag själv var döende i cancer (Lymfom, inte en hjärntumör även om jag fick cytostatika även där) var det flera vänner som svek. De var så rädda bara för själva ordet att de bröt kontakten med mig. Som om jag smittade. Det är ett syndrom, en slags latent dödsångest som bryter ut och drabbar en del närstående – jag tror alla som haft allvarlig cancer upplevt att vänner bara ”försvunnit”. Men en fotbollsklubb – visst måste man ta lite större ansvar, se hela bilden och förstå en fotbollsmänniska lite bättre? 

Egentligen handlar det här inte om empati utan att bedöma en 29-årings framtida karriär. Han är en ”late bloomer”, plus då hjärntumören men är man så här bra utan tränarnas förtroende – hur jävla bra kan man då inte bli ifall tränarna verkligen satsar på en, regelbundet? Ja, han har svackor men det blir så när ens speltid är ryckig och starkt reducerad i förhållande till potentialen.   

Ser inte de ansvariga till att ögonblickligen förlänga med Kristoffer Khazeni borde de själv lämna klubben.