Paradoxala Paralympics, Duplantis och idrottsetik

I OS utan para tänker vi aldrig på vägen, de många åren av träning och lidande utan enbart på ögonblicket, segern. Den perfekta kroppen insvept i en nationsflagga. Plus eventuellt en tanke åt de som tar medalj. Att ”vara” fyra är det totala misslyckandet i förhållande till förväntningar. Och resultat, målet. Allt är nu, och en ekonomiskt tryggad framtid. 

I Paralympics är det precis tvärtom. I ögonblicket av seger tänker vi på hur svårt det varit för de tävlande att ta sig ända hit – alla hinder, svårigheter och smärta de besegrat innan de vinner. Eller blir fyra vilket kanske är minst lika imponerande som att vinna. Det är vägen, inte målet, som är mödan värd. 

Men jag blir även fundersam. Publiken – hur har man fått så många människor till arenorna? 80 000 följer försöken i friidrott en måndagsförmiddag. Det är fantastiskt och stärker mig i min uppfattning att detta är de bästa tävlingarna någonsin. I särklass. Både Para och de OPara.  

Konkurrens – såg blinda kvinnor springa 400 meter. Några sprang med ledsagare, andra utan. De utan, speciellt en kubanska, löpte fantastiskt vackert, och snabbt. Hon har sprungit på 51:77, det 12 år gamla svenska rekordet är 51:11. De med ledsagare var sex, sju sekunder långsammare. Kändes inte rättvist även om jag inte exakt kan definiera vari det orättvisa består. Kanske för att hon inte verkar handikappad? Kanske för att hon är alltför överlägsen?

Alla försöker vinna men överlägsenhet på den allra högsta nivån skapar en motsägelsefull känsla. Lite som att uppleva Duplantis. Den enda spänningen i hans tävlingar är ifall han ska försöka på världsrekordet. De övriga i den allra yppersta världseliten ser ut som lite fåniga, generade statister. Eller ta de svenska hockeykrigare som fick stryk med tio, tolv mål i VM av Sovjetunionen. Kommunister som lekte hockey med våra lokalproducerade hjältar, på en skridsko. 

Såg manliga längdhoppare med en cirka meterlång avstampszon före en fiktiv planka. Man mätte från avstampet och två man hoppade drygt 7.20. Men liksom kubanskan förstår jag inte vari deras handikapp bestod. Och den oerhörda glädjen parad med dramatisk överlägsenhet känns konstig, odefinierat idrottsetiskt tveksam.

Ju högre kvalité – desto mer förbryllande. Ju lägre sportslig kvalité – desto mer imponerade. De kinesiska velodromcyklisterna i finalen med både uppenbara fysiska och mentala problem verkade inte helt på det klara över uppgiften men när de väl började trampa för fullt gjorde de det med stor inlevelse och deras glädje efteråt var rörande. Kanske av samma paradoxala känsla – jublande människor med så pass stora, grava handikapp verkar motsägelsefullt för oss utan handikapp. Väcker förhoppningsvis än starkare känslor, åtminstone är det vad som sker i mig. 

Man kan ibland ifrågasätta Paralympics för att konkurrensen verkar snedvriden och undermålig men tävlingarna har absolut ett större underhållningsvärde än de traditionella spelen.