Tennisnostalgi/ Del 1 

Vår far var tennisnörd. Det var MFF, GIF Nike och tennis som gällde, inte nödvändigtvis i den följden. Alltså spelade jag och min 17 år yngre halvsyster mycket tennis, före tonåren, före skolan. Cecilia i Lomma-Bjärred (Henrik Sundström och hans systers klubb). Jag på HTK:s banor i Pålsjöskog där även min mycket äldre storebror med röd moped och i överlångt Beatleshår huserade – han hade till och med lapp ned sitt namn högt upp på rankingtavlan.

Jag gjorde comeback i Gerdahallen under lundatiden. Min bror och jag spelade tyvärr nästan aldrig i Båstad, trots att banorna låg högst hundra meter från sommarstugan på Stensåvägen 7 och man kunde höra slagen med vinden från söder ifall inte Skäldervikens vågor och tallkronorna väsnades. Nån gång tidigt 30-tal hade Gustaf den V hyrt grannens träslott i brunt med vita knutar. Senast jag spelade måste ha varit en enkel inomhustimme i mitten av 90-talet, mot SDS-Olle. Han var duktig, fd klass 2-spelare från Tomelilla. Jag cyklade i årtionden in till sidobanorna vid Tennisstadion i Båstad helgen före huvudturneringen och såg, tillsammans några enstaka nervösa föräldrar och desillusionerade tränare, de riktiga talangerna, och de i elitens obönhörliga återvändsgränd. Jag slutade när de svenskar som förlorade i kvalet blev reserver i Davis Cup och samtidigt tennismuseet uppe vid torget invigdes.

På vårt lilla kräftkalas i Dalby för två veckor sedan dök ämnet mycket oväntat upp – Cecilia skulle testa igen. Jag blev eld och servess. I går gjorde jag halvt om halvt ett medvetet syftningsfel på sms och nu kan jag inte backa från nätet – i morgon kan det vara dags. För comeback. 

Direkt efter att jag tagit mig hem efter suparna och sörplandet rotade jag fram mina racketar. Naturligtvis ett jättetungt, Dunlop Maxplay, det sena 60-talets standardracket. Ett italienskt som var lätt och jag älskade som hette Maxima och så troligtvis pappas gamla hederliga, lokalproducerade Tretorn. 

Jag hängde varje dag på tennisbanorna omgivna av den vackra lövskogen och den svängande, lätt lutande rälsen som gick ända till Stockholm. Det var åtta, tio villakvarter hemifrån och dit cyklade jag och min racket. Först på en Ferrariröd Bambino-cykel och sedan uppgraderad till en riktig, blå med röd puda, från Fram Kings fabrik vid Landskronavägen. Nötte mot planket, ansågs dock alltför ofta alltför ung för banorna. Ibland missade jag och slog in i skogen (troligtvis för att grusunderlaget inte sköttes så bra som på banorna). Då gällde det att ha ett fast riktmärke och beräkna vinklar. Samt lyssna ifall bollen studsat mot ett träd. Jag var en jägare och lyckan var stor när man återfann inte enbart sin egen utan även någon annans bortslagna vita (alltid vita) vän och raketpartner. Samma hänförelse som att sopa linjerna (att dra banan var alltför tungt och få 50 öre som räckte till en brun GB-Igloo eller ren, ofärgad sockerdricka från Apotekarnas. 

Varje dag – fram till skolplikten och Årskurs 1. Först då släppte jag motvilligt greppet om min vita Slazenger-racket med röda inslag. Fröken Persson ersatte den med en gul blyertspenna och elitsatsningen lades ned, tillfälligt…

Med vördnad lirkar jag loss racketana från deras fodral, ju äldre sarkofag desto trängre. Greppar, testar olika fattningar och slår mina, ja mina, racketar mot varandra medan jag lyssnar till de där vackra tonerna av olika hårt strängade senor. En av de mest sublima melodierna i sportsvärlden, mitt i en tyst, mörk, sovande stad. 

Alla träracketanas natursenor behöver strängas om. Det brukade kosta nån tia – troligtvis lite dyrare idag. Om det längre finns nåt annat än plast? Natursenorna luktar bättre, likt ett vetefält en varm sommardag. Så har jag två ”icketrä” – teaterchefen Johan Celanders gamla jättelika gröna Prince Classic med damfattning och så ett lite mindre som jag associerar till Johan Ström – var det hans nästan nya jag tog över nån gång i mitten av 80-talet för 200, 300 :- ? Vi (jag och Wilson) hade ingen riktig nära, intim relation men det är helt klart det raket jag slagit mina bästa backhands med.  

Greppade det och utan att jag egentligen tänkte det började högerarmen sakta svinga, först långsamt, likt en osäker pendyl, prövande sedan med lite muskler. Höften och benen följde försiktigt efter, fötterna kom till liv men högerarmen förde. Så stod jag där och spelade lufttennis i vardagsrummet klockan 02:30 en lördagsmorgon. Lägenheten är stor och gammal – kunde t o m smasha utan att träffa kristallkronorna. 

Tennisfebern höjs ytterligare av en fb-bild min målvaktskollega och poesianmälarkamrat Tommy Olofsson lägger upp från Alnarpsparken, nu en måndagsmorgon. En gammal övergiven grusbana som börjat spricka och invasivt gräs redan gett dubbelytorna ett inslag av ”en-tout-cas-patina”. Men den övergivna gamla rostiga hoppfällbara stolen och det fantastiska, säkert många hundra år gamla, stolta ekträdet gör det till en del av min och samtidigt svensk tennis nostalgiska historia. Pre-Borg, då Janne ”Lunkan” lekte bort världstjärnorna med fjäderlätta undanläggningar på volley och hans helvita kläder hade tydliga inslag av rött grus medan pappa och storebror beväpnande med Tretorn och Von Braun ändå alltid förlorade far och son-turneringarnas finaler mot Torsten och Toto Johansson.  

Jag tror jag nåt dit hän i min tenniskarriär att jag numera spelar med och inte mot. Fast man vet aldrig, Cecilia är ju så ung, omedvetet atletisk och löper i lopp. Jag måste stå upp, försvara mitt förflutna trots att mitt relativt fysiska förfall är övertydligt – liksom svensk herrtennis överlag. Vi ställer idag upp i Davis Cup med spelare rankade runt 300. Pappa hade haft svårt att hantera det även om han beundrade alla bra tennisspelare, framför TV-en. Han satt där och hans kroppsminne följde med i varje slag, varje ljud genom hans fantomraket från Tretorn. Tills hans allra sista sidbyte, i en säng på ett äldreboende, säkert med nån tennis på Eurosport i bakgrunden. 

Banorna ligger verkligen kvar nånstans i Sverige, de underhållna. Det borde nånstans finnas en ledig timma tidig eftermiddag en tisdag i mitten av september. I närheten av oss, Alnarp vore neutral mark. Kroppen slits mellan dröm och lågintensiv osäkerhet. Snart gör en av forntidens allra främsta 6-åringar comeback…