Tennisnostalgi /Del 2

Fann ett par vita Reebok Classic, från förra seklet. Grustennis nödvändigtvis spelas i vita skor. Och vita strumpor. En pikétröja (ÖFK), kortbyxor med plats för en boll eller två och en ny linda på racketen kompletterade rekvisitan. 

Så cyklade jag till Dalby och spelade en timme tennis med syrran. Cirka 20 grader septembersol, vindstilla i dalgången, i princip inga vittnen. Första gången på 30 år. Cecilia var lika rostig som jag men det var en härlig nostalgitrip. En resa vi ska upprepa – många gånger. Även om det snarast kan jämföras med en perfekt 0-0-match i fotboll. En slags harmonisk Västtyskland-Österrike från VM -82.

Min backhand var lika lynnig och opålitlig som alltid men min forehand började efter en kvart att träffa bolen rent. Jag kunde pressa grundslagen och till och med ” gå över bollbanan” och pressa bollen med skruv ned i hennes backhandhörn. En översvallande känsla. Tills det åter kom en boll på backhandsidan…

Även om banorna var dåliga, gropiga på kanterna och att man inte kunde glida mer än på mittplan så var muskelminnet och den mentala känslan fantastisk. Att spela var likt en bra roman och vi var eniga om att när familjen fråga skulle vi sammanfatta tennisens kvalité som ”att vi har alla bollarna med oss hem”.  

Eftersom jag morgontränat i gymmet och hade motvinden både dit och tillbaka plus fysträning på kvällen så vaknade musklerna två gånger i natt med kramp. Dels i vänster underbenets främre muskel, dels lite höger baksida lår. Men redan efter fysträningen på kvällen när jag satte mig ned i gräset och skulle byta skor började magmuskulaturen att krampa (på MTB:en cyklar jag huvudsakligen upprätt – tar mycket mer vind men tränar också magmusklerna). Där satt jag, medan föräldrar kom fram och fråga om ditt och datt – inte minst deras egna skavanker och bra övningar för dessa, och försökte hålla tillbaka grimaserna. 

Det finns inget som heter gratis nostalgi…