Inte Gandalf, Gandil! 

Johannes Gandil var en av Danmarks förste fotbollstjärnor. Plus ledare, tränare, journalist och den allra, allra första fotbollshistorikern. 35 år gammal debuterade han i landslaget i OS i London 1908. I semifinalen mot Frankrike. Gandil gjorde inga mål utan skadades i menisken. Så allvarligt att han tvingade sluta med fotboll. Men Danmark vann ändå, 17-1. Innan dess var han med i OS som sprinter och vann även Skandinaviska mästerskapet  på 100 meter år 1899. 

Gandil har fått ge namn till det nybildade ”selskabet” för danska fotbollshistoriker. I går höll man sitt första symposium på Hotel Absalon på Istedgade och jag var där.  

Det var en trevlig tillställning. Kaffe og kage plus ett par förlag med nya fotbollsböcker kritade in spelplanen. Framförallt var det några spännande panelsamtal. Först en om hur fotbollens historia speglar världen med bland andra Danmarks Arne Hegerfors, den slagfärdige Flemming Toft (han bakom det legendariske måluttrycket ”Hut-li-Hut” när Vilford, i ”fjernsynet”, avgjorde finalen -92). Sedan en om 80-talslandslaget /”80’er-landsholdet” – en av de bästa landslag i världshistorien som aldrig vann nåt betydelsefullt (EM-92 är något helt annat, ett defensivt präglat gäng som de båda kvarvarande stjärnorna från 80-talet, Bröderna Laudrup, bojkottade).

Huvudrollsinnehavaren från 80-talet var med. Den allt mer Bilbo Bagger-likne Sepp Piontek Känner sig numera mer dansk än tysk. Dessutom kulturchefen på den borgerlige Weekendavisen Joakim Jakobsen som skrivit en bibel om Tour d’ France och  ”Tynd luft”  om Mexiko -86. På vänsterkanten av trion höll fotbollshistorikern och författaren Svend Rybner spelbredden. Han är mannen bakom fotbollsfilmfestivalen  ”Shoot” i Köpenhamn och som bland annat skrivit den utmärkt boken ”Fodbold i Spanien – meget mere æn El Clásico”. 

Sepps minne var inte det bästa men han kom ihåg att det inte var Preben Elkjær som betalde alla böterna för sen ankomst till träningen, i förväg. Det var ” någon som spelade i Holland”, troligtvis Frank Arnesen eller Søren Lerby. 

Ett annat seminarium berörde den nya biografin över den danske 70-talets stjärna i Real Madrid – Henning Jensen. Bredvid Netzer. Han som väl hemkommen till Norra Jylland satsade och omgående förlorade alla sina besparingar i sportfirman Hummel. Men hans hustru var lärare och de levde på hennes lön Hennings sista 25 år. Han var också förebild för fotbollsängeln, den epokgörande romanen om en fotbollsspelare som inte orkar med tilläggstiden i livet utan super långsamt ihjäl sig. Han som hängde i luften och gjorde mål på Wembley när de nya EU-länderna mötte de gamla 1971. 

Sist några om den nyutkomna boken ”40 fortellningar fra fodboldens moderland”.  Det handlar överraskande nog om Sverige, eller i alla fall ett kapitel om George Raynor och ”Miraklet”. Vi svenskar ser inte på det så men i Danmark är silvret – 58 ett mirakel. På eftersittningen argumenterade jag länge för ett annorlunda synsätt på 1958 plus lyssnade på författaren till en kommande bok om Danmarks totala ”nedtur” på landslagsnivå. Det som började med Henry Frohms tuggummi på stolpen i augusti 1960 och slutade med att nyanställde tyske tränarens lag sensationellt vann 3-1 i Cadiz mot Spanien 20 år senare.