Vacker final på blöta kullerstenar

Det påminde om OS. Längs gatorna uppför Montmartre var det knökfullt av folk – trots hällregn. Där stack Wout van Aert och endast Tadej Pogačar ur femmannaklungan, försökte hänga på. Men på toppen var han tio meter efter och sedan insåg han att med 5-6 km kvar, nedför på skakiga, såphala kullerstenar var det inte värt att riskera 76 timmars suveränt cyklande. Slovenen gav sig och Visma fick sin andra, futtiga, seger. I den tuffaste Tour som körts på 60 år. Nästan varje etapp har varit hårt med endast fem klungspurter. Wouts triumf var en seger för cyklingsporten. Hade Pogačar vunnit även finalen hade Tour d´France känts helt utan spänning nästa år. Nu, inför säkert en miljon åskådare i Paris, räddade Wout inte enbart sitt stall och Touren som tävlingen utan även cykelsporten. Det var en vacker, komplex final, i regn och rusk, på skakig kullersten. Med allra, allra sämsta cykelförutsättningarna, finalen Paris är i princip alltid endast defilering och en meningslös klungspurt, blev till en stor, underbar sportupplevelse.