Då svensk idrottshistoria hängde på en sträng – av tvinnade kotarmar

Mitt mest levande minne från svensk tennis guldålder utspelar sig på Färjestationen i Helsingborg. 

Plötsligt, sent en måndagsförmiddag, står den väldige ”Bragd-Birger” i kö för att i en av de mycket lågt placerade små kissgula träluckorna köpa tågbiljett. Förmodligen till Bodafors i Småland. Under armen bär han sju, åtta träracketar, Dunlop Maxply. 

Det är slutet av 70-talet, få elitspelare använder träracketar, inga idrottsstjärnor över huvud taget tar tåget. 

Björn Borg flyger och far i nyutkomna ”Hjärtslag – en självbiografi berättad för Patricia Borg” (Norstedts). Här ägnas mycket plats åt några traumatiska flygincidenter, inte sällan blir det helikopter. Annars är det mest limo eller Lennart Bergelins folkabuss genom Europa medan han fortfarande är 14, 15 år. ”Lubbe” körde alltid, genom hela karriären som slutade vid 26 års ålder.  Hyrda Saab bara måste det vara för båda var extremt vidskepliga. 

Fast ett tåg är med i boken – pendeltåget från Södertälje som Björn tvingas ta när han ska träna med Percy Rosberg ett par gånger i veckan. Alltså tiden före Tennisförbundets begagnade folkabuss. Björn bara sitter där, läser serietidningar och har tråkigt och hinner inte göra läxorna. Två timmar, flera gånger i veckan. 

Birger Andersson var en medioker spelare, förutom Davis Cup -75. Vann aldrig en titel, som bäst rankad 73:a (19 juli -75) men han bärgade tre oerhört överraskande och avgörande singlar mot bättre DC-motståndare den säsongen. Här stod han nu, livs levande, skulle åka tåg, med hela packen av racketar. Det såg otympligt ut. Vad jag inte visste var att detta är en helt avgörande liten detalj i svensk idrottshistoria. 

I kvartsfinalen i Barcelona glömde Birger alla utom en av sina racketar på hotellet. I Hjärtslag förklaras inte hur man kan göra det men reserven Ove Bengtsson (son till Riksdagens talman ”Burpippi-Bengtsson) fick kasta sig i en taxi tillbaka till hotellet och övertala personalen på låtsasspanska att öppna lagkamratens hotellrum så han kunde ta med racketarna. Under tiden pågick matchen och det svenska laget var supernervösa för att Birger skulle slå sönder en sträng och tvingas bryta matchen och därmed förlora hela Davis Cup, enligt Björns berättelse i boken. Allt, ett av de dittills stoltaste triumferna i svensk idrottshistoria (att ett semi-socialistiskt land vann lagtiteln i en individuell prestigesport som symboliserade ren, skär överklass) hängde faktiskt på en enda sträng, av kokta, torkade och tvinnade kotarmar. Som inte brast.

Strängarna höll, Birger vann sensationellt nog matchen och Sverige tog ett par månader senare hem sin första Davis Cup – i Kungliga med Birger Andersson som reserv på bänken. Kanske åkte han alltid omkring så i fortsättningen – med racketarna under armen som enda bagage. Det gav ett bohemiskt intryck men också en känsla av närmast ofattbart överflöd. Bragd-Birger fyller 75 år den 26 mars 2026. 

PS Björn Borg spelade med för den tiden oerhört hårt strängade racketar. Lennart Bergelin strängade om Björns många Donnay träracketar varje kväll på hotellrummet eftersom Björn, och hans extrema topspinn, gjorde att han ständigt tvingades lyssna till strängar som brast och bruka flera racketar i en och samma match. Björn, och Bergelin, glömde aldrig ett racket, nånstans. Däremot lämnade han kvar alla pokaler (utom de fem i Wimbledon) i omklädningsrummen och när Mariana lämnade honom på Long Island och Björn snabbt sålde den jättelika villan billigt lämnade han i sin tur kvar allting: möbler, konst, kläder, serietidningar, kanske till och med kalsonger, ja allt utom racketarna.  

PS De bästa böckerna om tennis, ja om sport över huvudtaget, är ”I huvudet på John McEnroe” av Tim Adams och ”String Theory: David Foster Wallace on Tennis”.