Dahlin vs Nordfeldt

Två av de tre målvakterna i U-21 EM på hemmaplan 2009. Den tredje var Pär Hansson. Härligt att de här båda gamlingarna spelade huvudrollerna i AIK-MFF medan jag saknar HIF-arens initierade målvaktsanalyser.  

För första gången på åtta år lyckades MFF göra ett spelmål i Jordgubben. De tre andra sedan AC nätade 2017 var två straffar och en frispark. Å andra sidan har inte AIK gjort mål på MFF på hemmaplan sedan 2021. 

Det är fascinerande siffror och en bra förklaring till varför MFF vann 0-1 trots minimalt bollinnehav i andra halvlek. Man fick ut mycket av det, fem bra avslut till exempel. Däremot fick AIK ut väldigt lite av sitt stora bollinnehav. Deras främsta offensiva vapen, Yohanna, fick inte ytor för sina aviga dribblingar och sidledsförflyttningar mot ett samlat försvar. Dessutom spelade de 55 minuter utan anfallare. 

Taha Ayuri är liten teknik innermittfältare. Han var ensam, väldigt vilsen, anfallare innan den överskattade norrmannen kom in. Tillsammans hade de noll av AIK:s 13 avslut. Det innebar också att alla AIK:s avslut gjordes av spelare som inte har någon större vana av att göra mål. Vilket märktes.

Johan Dahlins nolla var härlig men bakom de tio räddningarna var det två eller tre som var kvalificerade. Resten var långskott, studsar och touchar utan kraft som han ska ta. Allra mest positivt är att en 39-åring med mycket skador senaste säsongerna  fick göra en så bra match och hålla nollan. Nordfeldt lär ta platsen som Den erfarne målvakten i VM-truppen men Dahlin är inte långt efter.

På MFF:s få avslut tvingades Nordfeldt göra fyra mycket kvalificerade räddningar varav en var riktigt hög klass. Plus då Haksabanovics skott i andra som smekte stolpen och Nordfeldt inte tagit. Så bortsett från siffrorna gjorde Nordfeldt en minst lika bra match som Dahlin. Det var också känslan i paus. Att MFF borde gjort fler mål och att AIK var ineffektiva. Deras farligaste chans i första kom efter att Taha Ali passat fel i eget straffområde. Hans misstag, eller brist på defensivt hjärta, orsakade två baklängesmål mot Sirius. Nu var det nära igen. 

Det enda riktigt farliga anfallsvapnet var brutale mittbacken Ibrahim Cissé. Han brottade varje gång ned Stryger och fick huvudet på bollen. Lite överraskande att MFF inte försökte dubbla på honom. Alla andra höjdbollar nickades bort. Dahlin gjorde också en eller två säkra utboxningar. Cissé lyckades även brotta ned Botheim fem, sex gånger och nicka honom i bakhuvudet. Matchens mest märkliga händelse var när Botheim blivit nedbrottad i början av matchen och ojämne domare Granit Macedonci gav Cissé frisparken. 

Andra observationer:

Adrian Skogmar får överraskande lågt betyg i Gasetten. Speciellt som de med rätta hyllar Ottos 12 500 löpmeter. Skogmar hade 2000 färre men spelade också 24 minuter mindre. Alltså hade han en löpprestation likvärdig eller bättre än Ottos. Men Otto vinner fler närkamper, slår väldigt många bra passningar och var jämsides med Dahlin bäste MFF-are. 

Djuric hade initialt svårt med offsidelinjen men det löste sig eftersom AIK i princip spelade utan spets. Noll offside. Däremot hade Skogmar ett friläge som eventuellt inte var offside. Men assisterande vinkade, för säkerhets skull. För övrigt framspelad av Otto (se bilden). Med VAR hade MFF kanske avgjort matchen redan där. 

Amel Mujanic spelade 10-12 år i MFF men lyckades aldrig ta sig in i A-lagstruppen. Det hindrade inte honom, från att i media, tokdissa MFF före matchen. Han hade minsann inga känslor för sin moderklubb och skulle dra av sig tröjan i fall han gjorde mål. AIK var tydligt klubbens i hans hjärta. Mujanic konkurrerade om titeln sämsta spelare på plan. Han hade ett avslut, en bakåtpassningsliknande skott som Dahlin hade kunnat stoppa med fötterna. Blev tidigt utbytt. Amel Mujanic alltså.

Få saker känns bättre för en MFF-are (nu när HIF är på obestånd) än uddamålssegrar i Stockholm.