Förklaringen till Anton Erikssons ”förbryllande” comeback / Elitelefanten i rummet

Samtliga NT:s fotbollsjournalister var i januari och februari säkra på att säsongens mittbackspar var Weber och Tamba framför Theo Krantz. Skrev det, gång på gång.

Tränare Eldar Abdulic med en förkärlek för att haussa enskilda, mediokra spelare in absurdum menade att Weber och Aleksanjan redan höll allsvensk klass (senaste exemplet från förra veckan då, visserligen mycket lovande 17-åringen Viggo Fälth, var en blivande spelare i ”världsklass”).  

Om NT:s expert hänger på träningarna och förstår fotboll hade de naturligtvis aldrig haussat den här försvarstrion. Antingen förstår de inte fotboll eller så lyssnar de alltför mycket på vad tränarna och andra ledare i IFK Norrköping säger till dem. Så skriver dom det, som om det var deras egen åsikt, inga citat.  Det troliga är en blandning. Ett par av dem skriver så att man får intryck av att de över huvud taget inte förstår fotbollens fundamenta, två fattar en hel del men skriver det som är bäst för förbindelserna med tränare, spelare, ledare.  

Tränare, sportchefer och dåliga ordförande har en egen agenda. Guld Glen tog till exempel in en bortkommen junior från Hjørring och lät honom vara ordinarie vänsterback hela 2023. Varför han gjorde det vet vi inte men troligtvis var det för att boosta Baggesens värde och karriär, på IFK:s bekostnad. Men tränaren förstod också att utan en av seriens bästa mittbackar bredvid skulle Baggesens otaliga misstag få fatala konsekvenser. 

Andreas Alm har en lång historia av att ge speltid åt spelare som inte borde ha spelat. I såväl Häcken, Odense som IFK. Det går troligtvis tillbaka till det nätverk som vuxit sig starkt runt AIK, där ledare och agenter pushar spelare för sin egen vinnings skull. Det yttersta exemplet är att en 28-årig AIK-are utan meriter (Anton Salétros) plötsligt var given startspelare i Jon Dahl Tomassons landslag. I match efter match. Hur jävligt det än såg ut – den Anton var given! Det fick den absurda konsekvensen att Sverige gjorde två av historiens sämsta landskamper och tog sig till VM genom ”konstgjord befruktning”, genom att vara sämst (plus akutinkallade Graham Potters lågmälda genialitet).

Denna elitfotbollens dolda agenda (elitelefanten i rummet) gick bland annat ut över Anton Eriksson som blott fick starta 18 matcher och fick ihop cirka 2/3 av den möjliga speltiden 2024.

Så kom unge lovande tränaren Martin Falk som dels bar på en sjuklig fixering vid vänsterfotade mittbackar dels inte vågade ignorera råden/påbuden från klubbens överbyggnad. Anton Eriksson, en av seriens i teorin bästa mittbackar, petades till förmån för betydligt sämre spelare som Sögaard, Höög Jansson och slutligen, spiken i kistan, Tamba. Fick Anton starta var det som högerback. Det blev 400 plågsamma minuter 2025 och en i mitt tycke gigantisk fläck på Martin Falks CV och ledarförmåga medan Magni Fannberg hade moral nog att sätta ned foten och då naturligtvis få sparken.

Ändå visade Anton Eriksson total lojalitet med klubben och de tränare som misshandlade hans kvalité och karriär. Han höll tyst, kämpade på och hamnade allt längre bort från startelvan och bänken. Eftersom jag under de här två säsongerna med en dåres envishet försvarat Anton Eriksson tycker jag mig nu ha rätten att förklara hur det egentligen är. 

När nu Eldar och NT i elfte timmen överraskande upptäckt att Anton är deras bäste mittback och att de andra höll så låg (”allsvensk”) kvalité att man tvingades akutvärva Opsahl borde naturligtvis åtminstone NT fråga sig och offentliggöra hur de kunde ta så tokfel? Inte enbart deras arroganta, självsäkra och pinsamt felaktiga försäsongsanalyser utan varför har de dissat Anton i två hela säsonger? 

Men när nu historien skrivs av NT är självkritiken noll. Både i Eric Perssons sena lördagskrönika och i gårdagens artikel försöker NT få det att framstå som att Anton Erikssons frånvaro i IFK Norrköpings startelva varit hans eget fel. Eller helt oförklarlig. Och Anton, lika lojal som alltid, säger det han ska säga utan att ifrågasätta hans chefer och arbetsgivare. Utan med ett ord uppmärksamma det sjuka spelet där IFK:s ledare och NT:s journalister har samma oetiska och osportliga agenda och som resulterat i en mittplats i Superettan. 

Så här skriver Eric: ” I början av januari var Anton Eriksson så gott som uträknad. Det var i alla fall känslan utifrån. Sommaren 2022 prestigevärvades han till IFK från just Gif Sundsvall och första halvåret såg väldigt lovande ut. I januari 2024 fick han möta Estland med en svensk landslagsdress på kroppen.

Därefter: En kurva som sjunkit på ett förbryllande sätt.

Nu får 26-åringen känna förtroende och kärlek igen.

Då kan det se ut som det gjorde i kväll.”

Jag har under de här två Golgatasäsongerna inte sett en enda IFK-träning. Jag känner inte Anton Eriksson utan min uppfattning bygger enbart på det jag sett under matcherna. Ända sedan tiden i Giffarna. Jag hyser inga som helst tvivel om hans egentliga kvalité. Jag är övertygad om att alla med förstånd på fotboll (inkl Eldar) sett samma sak men tvingats säga och fronta sin trio för att hans arbetsgivare rekommenderade honom att göra det. För sitt eget ,och klubbens ekonomis, bästa…  

Man offrade Anton Eriksson. Jag glädjer mig enormt mycket nu med Antons upprättelse och IFK förbättrade försvarsspel. Men sanningen ska fram. Den är inte alls ”förbryllande”. IFK är i Superettan delvis på grund av att de vars jobb är att kritisk granska klubben och svensk fotboll inte gjorde, eller inte kunde, göra sitt jobb.