Dags att sammanfatta det märkligaste dryga två åren i svensk landslagshistoria.
Janne Andersson satt alltför länge, hans efterträdare rekryterades samtidigt, och av samma personer, som rekryterade Fredrik Reinfeldt och hans handplockade gäng i det nya förbundsprojektet. Och båda ledarna visade sig vara arroganta, cyniska, självgoda medelålders män med en helt annan agenda än svensk fotbolls bästa.
Reinfeldt hade varken förståelse eller de ledaregenskaper som en folkrörelse med spetskvalité i seniorlandslagen kräver. Jon Dahl Tomasson var en före detta forward som hade en idé om att kombinera en helt ny spelstil med märklig favorisering av vissa spelare som inte var tillräckligt bra – men tillhörde en agentverksamhet dansken stod nära.
Det slutade med en total makeover, igen. Med usel ekonomi och ett herrlandslags vars prestationer var ”all time low”. Kommer aldrig glömma den personliga förnedring jag kände i de där förfärliga förlusterna mot Kosovo, Schweiz och Slovenien. Och upplevde samma förnedring när jag det stod klart att Jon Dahl hade en annan, högst personlig, agenda än just Sveriges.
Lika starkt upplevde jag känslan av befrielse då Graham Potter med tur, skicklighet och enastående ledaregenskaper tog Sverige inte enbart till VM utan även ända till en hedersam sextondelsfinal mot världens i särklass bästa landslag. Kanske det bästa någonsin.
Det är en fantastisk prestation, dock inte utan en rad misstag och oplanerade ”vägbulor” på vägen. Plus uppenbar otur i VM.
Otur att Alexander Isak inte var i form efter skadan. Att Kulajevski var skadad, att Emil Holm, uppenbarligen den ende högerbacken av internationell kvalité, var skadad. Dessutom otur med de assisterande tränare (målvaktstränare?) som gav Potter rådet att satsa på Kristoffer Nordfeldt i de två första matcherna.
Sedan borde man kanske diskutera om Lagerbielke var rätt man för det försvar som han uppenbarligen agerade så förvirrat i. Som om han aldrig riktigt förstod med rollen – oavsett om det var en fembackslinje eller fyra eller tre spelare där bak. De extremt olyckliga insatserna som startade med att han gav bort ett mål mot Tunisien och slutade med att han både blev tunnlad och förnedrad mot Frankrike. Flera gånger. Han visade sig ha väldigt svårt att byta tänk och anpassa sitt spel till Potters defensiva taktik. Men kanske saknades alternativ, för Potter.
Själv trodde jag inledningsvis på Jon Dahls offensiva projekt med en ytterback som blev central mittfältare (inverterad). Lägg där till några av världens mest lovande forwards och jag försökte sätta 2000:- på att Sverige skulle vinna både VM-kvalgruppen och sedan ta sig till VM-final. Det fanns dock inga spelbolag som möjliggjorde det, våren 2024.
Så jag slapp förlora pengar, Sverige fick både en otroligt god fotbollsledare, en ny förstemålvakt och framförallt en stor optimism och ”recyklat” självförtroende. Plus att VM:s moraliska vinnare, redan 2022, fortfarande har chansen till revansch. Trots FIFA.
Lämna ett svar