Maxtiotår

Det är dagen efter i svensk simsport. I går fyllde Sarah Sjöström 33 (grattis). I söndags avslutades de sämsta mästerskapen i modern tid. 

För tio år sedan var Sverige fortfarande en världsnation i simning. Till på köpet blågula badbyxor på pallen. Media fokuserar nu enbart på särklassiga Sarah Sjöström. På hennes guld och silver och privatliv. Borde man inte fråga sig vad som hänt med den en gång så stolta simnationen, den som nu så uppenbart ”tagit sig vatten över huvudet”? 

Det är botten. Hur fan hamnade vi här? För så här dåliga har Sverige inte varit sedan OS -64 i Tokyo då alla misslyckades och förbundets officiella (Birger Buhres) förklaring var att alla kvinnliga medaljhopp hade fått mens samtidigt.  

Sarah Sjöström lär inte haft de problemen i Paris. Hon tyckte själv hon ”överpresterade”. Det gjorde inte de övriga 21 simmarna (12 män, 9 kvinnor) vars medelålder inte kommunicerats. Förbundet kallar truppens sammansättning en ”generationsväxling”. Men säg så här. För 30 år sedan var en 18-åring tjej gammal, nära överårig. Idag är en eventuell tonåring allra yngst.  

Det kan dock knappast vara förklaringen till att Sim-EM i Paris 2026 enbart resulterade i en enda annan svensk medalj (brons), av 124 möjliga. Det är inte så jättemånga. Om vi dessutom ser meddaljdroppen i ett globalt perspektiv så tokdominerade USA, Australien och Kina vid OS i Paris för två år sedan. Även andra europeiska länder med en historiskt avancerad simkultur som Ungern och Storbritannien har fått en kvalitetsmässig kallsup.  Men Sverige är fortfarande bäst i Skandinavien och vi tog flera finalplatser, berättar Svensk simsport på sin hemsida.

Kan det vara att simningen inte genererar så mycket pengar och därför är talangerna i Europas västländer färre, och sämre? Att tjejer med talang för elitsport hellre blir fotbollsspelare, fitnessfantaster eller friidrottare? 29-åriga Louise Hansson väntar fortfarande på de 60 000 dollar hon vann när Internationella simförbundet försökte sig på en slags ”Golden League-galor”. För fem år sedan. 

Kan det tänkas att svensk simning inte får fram några nya, bra tränare? Kan det tänka sig att simning liksom orientering, bandy, ishockey och en del andra sporter aldrig attraherat unga svenskar med utländsk bakgrund, de vi lite slarvigt kallar ”invandrare” även om det är i andra eller tredje generationen? 

Havsvattennivåerna stiger alarmerande snabbt men simkunnigheten sjunker. En av fem svenskar kan inte simma enligt den officiella definitionen 200 meter varav 50 på rygg. Men det är inte så enkelt som att skylla på invandring för då borde bristerna vara störst där ”invandrarna” är flest, d v s i storstadsområdena. Sämst i simkunnighet är Jämtland med70 %, bäst är Uppsala län med 90%. Är det Storsjöodjuret som spökar? 

Är det inte coolt att simma inomhus längre? Är det inte coolt att träna två timmar före skolan på morgonen, få dålig ansiktshy och förfärligt hår på grund av allt klor?  Är simningen i Europa offer för kroppsfixering och utseendehysteri? Förklarar det även varför svensk herrsimning verkar ha kallsupstendenser? Det går inte heller att blunda för att Lousie Hansson börjat jobba eftersom sponsorerna inte längre är intresserade av andra än Sarah Sjöström. 

Av de 22 i truppen representerades Stor-Stockholm av endast sju, en från Malmö och ingen från varken Göteborg eller Kristianstad. Där är kärnan i problemet.   

Svensk simnings historiska portalfigur Birger Buhre (god vän till min familj både i Malmö och Båstad) vilar på land, inte i vattnet, sedan säkert 30 år tillbaka. Men jag garanterar att han, landets kanske bäste, mest nyfikne och garanterat mest frispråkige sportkrönikör hade grävt i varför svensk simning riskerar drunkningsdöden. Och säkert farit ut, förbannat och anklagat alla skyldiga, inklusive tidsandan… 

PS ”Det sportjournalisterna glömde” ska bli en återkommande rubrik. Frågor och sammanhang jag tycker kräver svar men som saknas. Jag googlar, promptar men finner inget. Inte säkert jag själv förstår men jag kan i alla fall lyfta de frågor en alltmer andfådd och ”klickkåt” sportjournalistik inte har tid med.