IFK Norrköping leder Superettan överläget. De kan verka oövervinnliga och är rent konkret nog det också, i alla fall när de har domare som Rinon Hasani på sin sida.
Det finns många situationer i matchen Nordic United – IFK Norrköping där han gör fel, premierar fysiskt spel med knuffar och fasthållningar. Han verkar nästan njuta av att se korta, små spelare med bollen bli tacklade i ryggen och falla handlöst. Han vinkar bara spelet vidare. Kan jag ana ett litet förstulet leende, ett lätt föraktfullt vevande med ena armen?
Speciellt drabbar detta en spelare, Elias Jemal i IFK Norrköping. Nordic Uniteds högerback får helt enkelt inte tag i den lille, extremt explosive och snabbe Jemal. Så högerbacken grabbar tag i, knuffar, fäller ut bommen för att stoppa Jemal och lyckas ofta. Medan domare Hasani, alltid välplacerad, bara verkar totalt likgiltig och oberörd.
Kanske spelar detta in när Jemal löper in i motståndarnas straffområde efter en lång boll. I mitten av andra, med ledning 2-1.
Den här gången har inte högerbacken kunnat hålla fast honom. Men bollen är lite väl hög och brant. Det naturliga hade varit att springa in i den, hoppa upp och ta den med sig med bröstet men då riskerar bollen, och Kemal, hamna på fel sida kortlinjen. Speciellt som han har backen i ryggen, ett steg bakom. Så Jemal beslutar sig för att hoppa upp med ena benet högt och förmodligen ta ned bollen, och vända utåt, mot hörnflaggan. Förmodligen.
Benet är i huvudhöjd, sulan sträckt för att ta ned bollen med insidan av foten men då är bollen borta. Där är istället Amar Dzevlan huvud, armar och bröst. Han är relativt ny målvakt, 23 år och 7 matcher för Nordic så han har mycket att bevisa. Tveksamt om han skulle ge sig i väg så långt bort i straffområdet när hans back är där men han springer in i situationen, träffar bollen innan han själv träffas av Jemals sula, i huvudhöjd. Nära två meter över plastgräset.
Jemal är ingen ful spelare, tvärtom men här är det naturligtvis rött direkt. Han har säkert inte sett målvakten komma men att stämpla i huvudhöjd är ovillkorligen utvisning.
Rinon Hasani friar. Efter att målvakten plåstrats om får denne eventuellt frispark, under alla omständigheter får Jemal varken rött eller gult. Av en av seriens allra mest varnings-happy rättskipare.
Det går en, kanske en och en halv minut så ska Nordics Elias Andersson ta ned en boll mitt på egen planhalva. Han sträcker ut ena benet, i midjehöjd. Från en blind sida snett bakom löper Moutaz Neffati in framför den rutinerade, mycket tekniske, Nordicspelaren. IFK:s högerback på utflykt sänker huvudet och blir träffad i magtrakten. Det är en typisk frispark men inget mer – trots att Neffati verkar döende. Man ser och man vet att Andersson försökte ta ned bollen och inte såg Neffati. Man kan t o m tolka det som om Neffati söker frispark eftersom han sänker huvudet på en 50-50-boll han aldrig någonsin kan nå med huvudet. Ifall han är över 130 cm lång.
Rinon Hasani varnar Elias Andersson. Denne blir bestört men allra mest frustrerad blir naturligtvis Amar Dzevlan. Han springer ut 30 meter för att be domaren förklara den totala inkonsekvensen. Är det OK att stämpla målvakter i huvudet medan betydligt mindre farliga sparkar mellan två utespelare ger gult?
Jag är säker på att Amar använder ett språk som inte ens lämpar sig i Superettan. Samtidigt – Rinon Hasanis inkonsekvens är absurd. Hans lösning? Att omedelbart varna både Elias och Amar. Han gör det också med kroppsspråk och ansiktsuttryck som är aggressivt, hotfullt.
Det är i sådana här situationer som det som på domarspråk kallas ”Match management” kommer in. Tveksamma domslut, upprörda spelare. Jag hade en gång förmånen att diskutera sånt med Jonas Eriksson inför publik. Jonas var en mästare på det – när han dömde internationellt såg han till att plugga in ord och begrepp som ”förlåt”, ”vi gjorde fel”, ”jag förstår dig” e t c på de i förhand mest hetlevrade spelarnas förstaspråk. Vilket alltid chokade spelarna så mycket att de omedelbart förlorade sin frustration och ilska. Genom överraskningen kom de av sig och förstod att domaren visade dem stor respekt, även om han (eventuellt) dömt fel.
I en intervju på engelska på en domareblog sep-25 upprepar Rinon Hasani flera gånger att just ”Match management” är han starkaste sida, bredvid hans fysisk. Att han kontrollerar matcherna genom att vara trygg, lyssna, sänka spelarnas irritation. Att han leder med respekt för de spelare som råkar ha hett temperament (sån som han själv var i Blekinge ”back in the days…”).
Det är lite lustigt för Hasani har ett extremt högt antal varningar den här säsongen och använder kortet som en slags desperat försvar. Hellre varna än lugna ned, förklara – inte minst visar han i Nordic United-IFK att just ”match management” är hans kanske allra svagaste sida som domare – i hård konkurrens med en rad andra domarprocesser. Men hans fysik är imponerande, av internationell klass. Speciellt de överdimensionerande överarmarna, bröstet och nackmuskulaturen…
Nordic får två gula istället för att IFK fick ett rött direkt. För att förstärka känslan av han faktiskt avgör matchen ger han Totte Nyman en av de ”softaste” straffarna i spelarens karriär. Totte låtsas falla pladask på den arm Elias Andersson har nästan intill kroppen då denne glider med bollen framför sig ned mot kortlinjen. Totte Nyman ser förlägen ut men argumenterar förstås för sin sak med Elias. Jag är säker på att Totte bad om ursäkt till Elias efter matchen.
Men bilden av Rinon är mer komplicerad än så. Han är den domare som gett IFK flest varningar, Av de 28 man tagit på 21 matcher har Rinon stått för 9. Följaktligen ger han både Aleksanjan och Axel Brönner varningar i slutskedet som är oerhört ”softa”. I Brönners fall är det uppenbart att han försöker undvika att springa in i motståndaren men glattar på konstgräset och glider in med benet. Nåt man i slutet av en redan avgjord match kan ha överseende med men är man domarboks-fundamentalist är det gult. Alltid gult. Lika ofrånkomligt som Jemals röda… Att han dessutom släppt ett par identiska situationer före Nymans straff i 77:e komplicerar saken ytterligare.
Granskar man Rinon Hasani insatser i årets Superettan lite närmare finner man dock ett mönster. Rinon Hasani är helt enkelt farlig. 36-åringen från Ronneby har noll förståelse för målvakter.
Den slutsatsen är oundviklig eftersom han visade ut en Helsingborgsspelare i Ljungskile efter att två spelare sparkat högt på mittplan. Daouda Amadou var spelförare, träffade motståndaren på underbenets baksida efter att denne sträckt fram ett än högre ben. En bra domare hade gett frispark till nån av spelarna eftersom motståndarens ben är så högt och att HIF-aren var bollförare. Dessutom var det ingen kraft i sparken. Men sparken träffade underbenet så kanske borde hemmaspelaren haft frisparken likväl.
Ett gult hade varit skrattretande. Att ge rött direkt var horribelt och avgjorde naturligtvis matchen. Ljungskile vände 0-1 till 4-1. Jag skrev om det där och då. Till saken hör att Amadou säkert uttryckte sin frustration. Rinon Hasani och hans ”match management” rapporterade Amadou till domarkommittén som förlängde spelarens avstängning. Sådana vägar tar sig rättvisan i svensk elitfotboll.
Hur kommer det sig att Hasani är så sugen på att visa gult och rött på mittplan för närkamper i höft, och maghöjd men helt släpper en solklar stämpling mot en målvakts ansikte?
Superettans målvakter som råkar ut för Rinon Hasani som rättskipare bör passa sig noga. Hans kroppsspråk, deffade överarmar och allmänt ilskna uppsyn kan tolkas som om han vill premiera fysiskt spel.
Under alla omständigheter tycker han det är OK att målvakter stämplas och skadas i huvudhöjd. Kanske borde Superettans målvakter spela med ansiktsskydd när han dömer. Eller bära hockeyhjälm och visir för att bäst skydda sig mot Rinon Hasanis form av rättvisa och ”match management”.
Lämna ett svar