
Så här dramatisk har inte ”Vueltan” varit på decennier. De två stora stjärnorna har störtat. De mindre gudarna valde att inte ställa upp eftersom de hade varit chanslösa mot Pogacar och Vingegaard. Plötsligt är det 21 dagar långa spanska etapploppet en helt oviss batalj mellan extremt duktiga birollsinnehavare. Det är oväntade vinnare, var dag. Långa utbrytningar görs av 20-30 cyklister tillsammans – plötsligt anar alla att detta är deras karriärs största, och kanske enda, chans att vinna en etapp i ett av de tre stora loppen.
I de branta bergen (ibland 20 %:s lutning) ser vi gång på gång dessa statister göra galna försök att trotsa både logik och kropp. I närbild. Med tusentals vilt hejande människomassor på ett par decimeters avstånd. Alla dessa män i yngre medelåldern som vill vara delaktiga. Med att skrika, vifta med flaggor, springa bredvid, spruta vatten på cyklisterna eller till och med med ett fast grepp om sadeln och ryttarens röv försök putta honom uppför muren. Extasen, och lidandet, är ohämmat, totalt gränslöst!
När nu oanade möjligheter öppnar sig blir de dolda eller inställda eller blott uppgivna känslorna och försöken plötsligt väldigt uppenbara. I närbild. La Vuelta har gått från att ha varit en förutsägbar långfilm med de största skådespelarna till en slags reality-TV, på två hjul, en sadel, ett styre, två trampor och massor av vattenflaskor.
Cykelsporten är filosofers och författares favoritsport. På samma sätt som boxning stimulerade anglosaxiska intellektuella fram till 1980-talet. På cykeln möts sport och den direkta motsatsen till det som är sportens essens: resultaten. Det är inte målet utan vägen alla texter försöker beskriva. De 500 milen och 50 000 höjdmeterna. Otaliga essäer och andra djupa betraktelser om dessa i grunden outbildade, lidande Gudar och deras mentala bergsmassiv med snö på toppen. Eller simpel, smärtsam kullersten och leriga grusvägar.
Fransmannen Oliver Haralambon var framstående amatörcyklist men aldrig professionell. Däremot blev han filosof och författare och har skrivit tre böcker om sin relation till cykeln och sporten. Den senaste, om att störta och uppleva kroppens omedelbara åldrande (länkar jag till i slutet). Lika tunn, i dansk översättning, är ”Ryttaren og hans skugge – en beretning om cykelsporten og dens inderste væsen” (Den franske boghandels forlag) från 2018.
Det är en fascinerande och lite komplicerad bok. Ibland känns det som svårtolkad poesi, ibland väldigt klar och stringent. Ett centralt ord är ”förtrollad” och ett påstående som ofta upprepas är att cykeltävlingar på hög nivå inte är sport. Det är i princip allting annat är sport, menar den före detta ”ryttaren”.
Det kan bero på mina bristande kunskaper i danska, eller översättarens kvalité och cykelerfarenhet men det poetiska, de överraskande metaforerna känns ibland kullertenslika. Varje kraftig stöt gör fälgen lite mindre rak, smällen lever kvar i ens läsning långt efter att man passerat, likt ett eko. Man stannar upp, läser om och tvingas fortsätta läsa med en viss otillfredsställelse. Som om något litet, osäkert vad, gått förlorat, fallit av, blivit kvar där på vägen. Men läsningen, liksom cyklingen, tävlingen, måste gå vidare. De enda gånger du får vända dig om är när du är först och osäker på hur långt efter konkurrenterna befinner sig.
Ska du lyckas som läsare, och överleva som cyklist, måste du alltid se och tänka framåt. Nästa krök, nästa sida. Det enda du vet är hur lång etappen eller boken är och ni ska i mål. Oavsett vad.
Samtidigt är boken emellanåt helt lysande. Som kapitlet om doping som inte rättfärdigar fusket men ges en fullständigt logisk och mänskligt ansikte. Hans stora beundran för Lance Armstrong framtår som närmast… …rationell, ett kärleksfullt porträtt byggt av konkreta prestationer. Att doping inte enbart handlar om att vinna över konkurrenterna utan även över sig själv – den oerhörda känslan av att cykla ”starkare” än någonsin tidigare. Det förefaller vara identisk med att ta heroin för första gången och tusentals är ( eller var) beredda att göra allt för at få uppleva det igen. Som att sova i korta etapper och göra armhävningar ett par tio pass var natt så att det nya blodet och de röda blodkropparna inte levrade sig och blev till dödliga blodproppar. Allt tisslande, tasslande och stönande i små ,svagt upplysta, lantliga hotellkorridorer.
Det handlar mycket om själen och relationen till det cyklisten vill vara, drömmer om, fokuserar på för att orka hålla kadensen fram till nästa krök, nästa backe. Segraren, mannen i tröjan med den ovanliga färgen, är hans ständiga skugga och alter ego.
Jag tycker mycket om denna bok. Den kan läsas om och om igen. En som säkert har läst den är 33-årige Guillaume Martin. Han är fransk akademiker, har en master i filosofi och ligger för närvarande på 14:e plats i Vueltans sammandrag inför den sista djävulska veckan.
Lämna ett svar