Maxtiotår

”Således är kroppens åldrande, dess förvandling genom livet, även en förvandling av själen, eller åtminstone subjektet. Groucho Marx hade alltså inte rätt när han påstod att i var gammal mans kropp finns en ung person som frågar sig själv: ”hur fan kunde det gå så här fel”?

Läser en bok av den franske filosof som en förmiddag om hösten föll av cykeln, och upptäckte sig själv. Olyckan blev den spegel han undvikit. Oliver Haralambon var ute med sin kompis Romain Bardet, tappade koncentrationen för ett ögonblick, föll och ådrog sig en komplicerad fraktur på lårbenshalsens övre del. Rehaben var långsam och tålamodet svek den cirka 55-årige filosofen. Han gick från en ännu nästan ung cyklist till en före detta cyklist i en gammal, svag kropp. Vilket fick honom att skriva den ganska tunna men själsligt tyngda boken som i dansk översättning heter ”En mands krop – en beretning om att styrte ung och rejse sig gammel” (Bobos förlag -26). 

Det är ett spännande ämne. Kanske inte om man är 33 och fransk mästare som Bardet var men om man fyller 67 år idag. Som ”moi”. Boken sätter igång av massor av olika tankar om åldrandet, min kropp, våra kroppar och begreppet ålder, pension e t c. 67 är mycket, och långt ifrån ungdomen men är det verkligen gammalt?  När jag fyllde 33 vilket är cirka hälften var jag bosatt i Barcelona och bevakade OS, skrev ett par krönikor och kåserier. Inte om sport – jag skrev i princip inte om sport på den tiden. Jag körde vespa, cyklade aldrig och var inte aktiv på nåt sätt. Det var senare i livet, efter korsbandskadan, övervikten, cancern jag började skriva om idrott. Cancern var nog min cykelolycka, fast tvärtom. 

När jag var 23 blev jag för första gången kallad ”farbror”. Det finns 70+-are som genomför triathlon. Är man gammal när man kan simma 4 km, cykla 18 mil och runda av med ett maraton? Jag tror jag använde begreppet när jag/man inte längre kan göra vad man vill. Som att vara fotbollsmålvakt i sexan. Min kropp går sönder hela tiden och den läker löjligt långsamt. Jag har växt ur Gröstorps IF men kan fortfarande cykla de 120 km till träningarna och cykla 1200 höjdmeter på högst en timma och två minuter med ett snitt på 280 Watt. Då och där jag inte gammal. Jag är gammal för att jag minns Bosse Johanssons tröstmål på Olympia på min namnsdag 1965 och jag är gammal för att jag inte längre minns vers tre och fyra av A M Lenngrens ”Pojkarne”. Och ständigt glömmer mina syskonbarns födelsedagar. 

Haralambon plockar fram en rad olika  intressanta exempel på då kroppens ton börjar klinga av. Som hos Aposteln Paulus, Rousseau, Caravaggio och Tizian som börjar måla med fingerspetsarna när han inte längre kan hålla i en pensel. Chat Baker och en massa andra jazzmusiker som åldrats snabbt men förblivit unga tillsammans med instrumentet. Tills de plötsligt och överraskande efter årtionden av döende faller av cykeln och tappar takten.  De är som bäst, de peakar musikaliskt, när deras kroppar inte längre går att lita på. Cyklisten driver tesen en oktav högre – att ”våra kroppars synliga åldrande är lika expressivt som musik”. 

Min spegel, min födelsedag. 

På morgonen för exakt 19 år sedan satt jag hemma i kökssoffan på Lundbergsgatan och upptäckte att den första cocktailen av cancerbekämpande gifter verkade, åtminstone på håret. Jag drog kammen genom kalufsen och halva frisyren följde med. DET var en realitycheck. I det ögonblicket tror jag att jag och min kropp lärde oss en massa om åldrandet. Den första insikten var att detta med all största sannolikhet var min sista födelsedag. Skulle jag leva på julafton? Skulle jag få veta om MFF den säsongen blev åtta eller nia allsvenskan i fotboll? Men även den 22 juli (allt händer runt min fölsedag) 1973 var en slags själsligt åldrande för jag bröt nacken och lärde mig förmodligen att inte ta karriär och vuxenlivets bördor alltför allvarligt. Det var bättre att leva fullt ut än att bygga hus, skaffa familj, inte själv bestämma livstempot och inte kunna spela fotboll på förmiddagarna.

Åldrandet å ena sidan, handlar naturligtvis om DNA, relationen till den egen kropp och vad vi önskar ut av livet. En ständig fråga om prioritering: nu eller även i framtiden? Frågan om i vilken utsträckning du kan och vill påverka processerna? Oliver Haralambon komplicerade skada innebär att slutade cykla, accepterande åldrandet och skrev en bok om det.  

Många av mina jämnåriga stoppar i sig en massa piller för att inte sväva i livsfara. Men pillren påverkar naturligtvis även deras kroppar på ett negativt sätt. Inbillar jag mig. Det handlar om att leva, äta och träna på ett klokt sätt. Vilket jag misstänker många 67-åringar inte gör eftersom inte heller 33-åringarna gör det. Själv trodde jag fram till för ett halvår sedan att jag kunde äta och dricka hur mycket som helst av vad som helst – varje dag. Jag hade knäckt koden men kollade inte insidan. Nu har jag ytterligare sex månader på mig att få ner värdena ytterligare och slippa piller. 

Jag är glad över att jag i sen ålder lärde mig träna. Många tror jag är yngre än vad jag är. När jag testar mig så anser maskinen (Tanitavågen) att jag har en biologisk ålder på cirka 30. Samtidigt har jag drabbats av typiska åldersrelaterade problem som sämre syn, sämre erektion, längre tid att läka sår och skador och en massa små saker som om kroppen inte längre riktigt går att lita på. Plus naturligtvis att alla tankar, tal och slutsatser tar längre tid – om man ens minns överhuvudtaget. Jag, dessutom minns man alltför mycket och en perception försämras eller blir mer suddig. 

Åldrandet å andra sidan innebär att själen förändras, här är jag helt överens med Haralambon. Vi får andra värderingar, önskemål och drömmar. Men när det en generell förändring eller påverkat av våra erfarenheter? Eller medvetenheten om att man är 67? 

Naturligtvis påverkas själen av åldrandet, eller så åldras själen. Det blir allt senare i livet. Nu i juli, i finska skärgården, läste jag Kjell Westös Tritonus” om en äldre dirigents adagio till spegel. Vad han blivit sämre på, om kvinnorna han inte längre kan få, hans ovilja att framföra moderna verk och det gigantiska hus där han samlar allt det han fortfarande kan – för han är rik. Huset blir hans kropp. En utomordentlig roman om åldrandet, och musiken. Både den klassiska och coverbandets.  

För exakt tre år sedan hade jag min sista journalistanställning – sommarvikarie på Blekinge Läns Tidnings Nöjes- och Kulturredaktion. Det var en tidning för kvinnor mellan 30-39 år som skulle klicka på BLT-nätet men det var 20 000 pensionärer med pappersupplagan som stod för inkomsterna. Jag var en usel nöjesredaktör. Jag försökte plugga bandnamn och låtar på Spotify men hade ingen aning. Och jag lyckades aldrig lära mig behärska redigerings-, och publiceringsverktyget. Det var en professionell spegel för kulturskribenten. Däremot tycker jag fortfarande att jag skriver bra om sport. Jag tror det. Det gör också läsarna av Maxtiotår. För andra månaden i rad slår jag rekord med över 10 000 läsare. Men då, på den 64:e födelsedagen, fick jag Covid, hög feber och mådde skit de resterande veckorna av ”vicket”.   

Årets Tour de France var sig likt, nästan. Dels klimatchecken. Värmen gör att man inte kan cykla mitt på dagen. Skogarna håller på att brinna ned och etapperna förkortades. Dels att Jonas Vingegaard inte kom tvåa utan föll av cykel och bröt nyckelbenet. Han är typ 28 år, kommer inte sluta tävla men kanske fick han en påminnelse om att han inte längre är som han var när han var ung och vann tävlingen? När 10 Watt mer på cykeln är en gigantisk skillnad mellan vinnarna och klungan är naturligtvis åldrandet än mer uppenbart och demoraliserande. Att vara gammal i 50-60 år och tvingas acceptera det redan i prologen.

Jag tror både Jonas och Oliver snart är tillbaka i sadeln. Att cykla är nödvändigt, liksom att träna. Och leva! Var en i sin kadens och sin växel.