Kommer IFK Norrköpings ”quick fix i Superettan” resultera i några guldböcker? Kanske inte, inte ens risken för en baksmälla på allsvenska kortsidor till våren är speciellt överhängande. Annat är det när man är evig outsider och vinner SM-guld, som Mjällby. Listerlandet lär utgöra ett världshistoriskt litterärt undantag eftersom jag inte funnit nån tryckt bok om bragden.
Läraren och författaren Martin Palmqvist är inbiten MAIF-supporter med 38 lättlästa titlar bakom sig men hans ungdomsbok våren -26 berättade om Blåvitt-supporters.
Inte sedan 1996 har ett lag från Danmarks näst största stad vunnit serien. AGF:s seger i maj genererade sex, sju andra titlar, boktitlar alltså. Den enda verkligt intressanta verkar dock vara en diktsamling skriven av en lärare och die hard-supporter.
I ”Fodbolddigte” (Straarup) möter den oväntade euforin sorgen över det Mads Myginds far aldrig fick uppleva. Plus det faktum att efter en veckas festande drabbades Mads och de andra av en slags sorg – samtidigt tvånget till en ny, i huvudsak ovälkommen, supporteridentitet. De som alltid varit melankoliska vitblå förlorare tvingas hantera den schizofrena självbilden av en århusiensisk vinnare.
Mads växte upp totalt utan titlar medan fadern, som begränsade umgänge och uppfostran till ståplats, var lika trogen AGF som alkohol. Där i slutet av maj förlorade Mads både far och fansidentitet. Han är dock fortfarande lärare och Fodboldsdigte är hans litterära debut.
Det är gripande, roliga och rent supporter-existentialistiska, dikter. Utmärkt prosapoesi om fadersroller (pappans och hans egen) plus den taffliga men evighetslånga, egna fotbollskarriären. De ständiga drömmarna om AGF väggar i boken med utdrag från samtalen med den psykolog han började träffa efter att guldfirandet tonat ut och den stora tomheten träffat honom. Gulddepression. En fotbollsmässig motsvarighet till det som ibland drabbar nyblivna mödrar.
För att göra säsongen än mer schizofren. Medan man ersätter den sekelgamla stadion med en helt ny och större tvingas AGF spela i en förort med tillfälliga små läktare. Den förvirrande lokalbussfärden ut dit med andra supportrar vid hemmapremiären är både extremt kul och utmärkt poesi. Ungefär som de där stora mäktiga tågen/marscherna svenska storklubbar har vid sina hemmapremiärer helt sonika gått vilse.
Men ”there’s always next season”. Skyttekungen, trotjänaren, lämnar för Brøndby och Felix Beijmo lockas till FCK. Den nye målvakten sviker (likt alla andra nya, unga AGF-målvakter gjort ett drygt decennium nu) så Jesper Hansen får åter göra comeback. Han är jämngammal med Mads, 42 år. Även AGF återtar lyckligtvis direkt i seriepremiären i augusti sin gamla identitet. De ”gör en Mjällby” och låg efter tio omgångar näst sist i tabellen.
En av de kortaste dikterna är också en av de bästa, vi är många som kan känna igen oss i: ”Dyrker jeg et traume hver søndag?”
Lämna ett svar