Ifall man tycker dansken är svår kommer här en liten anspråkslös översättning av Mads Myginds dikt.
Håller jag på AGF, trots att det gått dåligt sedan 1997
eller för att det gått dåligt?
Har det blivit en vana, jag inte kan frigöra mig från?
Finns det en trygghet i vetskapen om att det aldrig blir bra igen?
Är det perverst att hålla så mycket på AGF?
Dyrkar jag ett trauma var söndag?
River jag sårskorpan av , varje gång den torkat?
Vill guldet förvirra mig?
Ska vi förvänta oss mer guld?
Kräva det?
Vad gör vi med självironin?
Vad betyder det när vi säger: nästa år?
Blir det ett hot?
Ifall man vill veta mer om AGF och dansk fotboll rekommenderar jag varmt ”Kampdag” av Morten Bruun, själv spelare alldeles under ”landsholdet” och numera fotbollsexperten på DR när de rödvita lirar. Bruun ägnar AGF 10-12 sidor eftersom det är en slags storklubb. Fast tvärtom.
Min text börjar med andraklubben i Danmarks näst största stad -den som aldrig vunnit något och som grundades som en del av den socialistiska arbetarrörelsen: Aarhus Fremad. En bror till Fremad Amager. AGF är en slags liten storklubb, stor eftersom Århus är lite större än Malmö.
Enligt Bruuns bok var det AGF som 1955 blev första klubben utanför Köpenhamn att vinna ett mästerskap. Man dominerade sedan i fem år men har inte, efter 1960, lyckats vinna igen (mer än 1996 och 2026). Det är en fascinerande humoristisk historia om bland annat Henry From och Stig Tøfting, Troels Rasmussen och ”enfaldiga aarhusianer”. Klubben var ett standard-joke på 70- och 80-talet.
Jag har aldrig varit på Ceres Park, kanske kommer jag till den nya stadion när Lyngby gästar. Men jag har besökt Henry Froms grav –han som gått till målvaktshistorien med tuggummit och straffräddningen i OS-semifinalen 1960. Satte ett litet försynt hederstuggummi på gravstenen på Århus västra kyrkogård. Kan också rekommendera stadens hamburgerkultur!
Lämna ett svar