MFF vinner Allsvenskan – endast Madsen (och Elfsborg) emot

Elfsborg har redan vunnit Allsvenskan 2009 – i teorin. De var storfavoriter före serien och när utmanarna nu en efter en viker ner sig på olika sätt verkar det kört (Göteborg och framförallt Kalmar har tappat/tappar nyckelspelare, HIF klarar inte att spela mot destruktiva lag).

Det enda kvarvarande hotet är klubben som spelar den bästa fotbollen men gör minst mål. Malmö FF har haft en pinsam vårsäsong. Trots oerhört stora spelmässiga övertag och seriens bästa offensiva trupp gör man inga mål och vinner få matcher. Det finns en hel rad små delförklaringar (Oferes fotbollmässiga ointelligens, Ålens skador, Molins taskiga vänsterfot, Wiltons brist på acklimatisering, Daniel Larssons totala oförmåga att avsluta e t c ). Huvudförklaringen är dock en simpel räkneprocess.

MFF spelar konsekvent med fyra backar och två defensiva mittfältare. Det innebär att fem spelare ska göra mål mot en tillbakapressad motståndare som försvarar med nio, tio. Det ger abnorma övertag i bollinnehav men taskiga odds vad gäller mål!

Tanken var säkert att Daniel Andersson skulle spela tillsammans med nyförvärvet den mer offensive serben Miljan  Mutavdžić men han korsbandskadade sig efter första matchen. Ett lag som har så stort bollinnehav som MFF behöver inte två defensiva centrala mittfältare – speciellt som enbart Daniel Andersson är tillräckligt bekväm med bollen.

Centrala mittfältare ska löpa in i motståndarnas försvarsbox men dit kommer aldrig RÅP och ifall DA hamnar där blir det ändå sällan rätt för Daniel Andersson är mycket men absolut ingen avslutare. Detta är ett dilemma som tränare Roland Nilsson borde löst för länge, länge sedan. Hans idé har varit att kasta upp DA som en slags gammaldags center i slutet av matcherna ser tyvärr ganska patetiskt ut. Kanske innebär unge Hamads succéfyllda entré att Rolles rigida spelidé förändras lite.

En självklar förutsättning är också att Labinot Harbuzi stannar över hösten. Istället för att förolämpa anställda i massmedia borde en ordförande för MFF naturligtvis sköta det hela snyggare, effektivare och bättre. Han har en rad avlönande, kompetenta medarbetare för det men tycker uppenbarligen inte att de kan sköta kontraktsskrivningen tillräckligt dåligt.

När Madsen som i Kvp 29/6 bland annat säger: ”han (Labinot) har knappt spelat 25 matcher” (och sanningen är 48 matcher varav 34 från start) avslöjar Madsen att han antingen inte är påläst eller satt han skiter i sakfrågan så länge han får vädra sin gammelmanscynism.

Labinot Harbuzi är en stor fotbollsunderhållare. Han har fortfarande en hel del brister men på Allsvensk nivå är han redan en stjärna. Och en stjärna MFF behöver. Ifall Bengt Madsen kunde överge den prestigen skulle han ringa Harbuzi och säga: ”du får vad du vill ha. Se så, ge dig nu iväg ner till Stadion och prestera!”

Förutom att skapa en bättre harmoni i laget och få en bättre spelare skulle MFF vinna fler matcher. Och ju mer Harbuzi får visa sin eminenta fotbollskonst ju mer pengar kan man sälja honom för. Antingen före september månad eller i januari.

Ifall man som det nu verkar tänker ge honom minimalt med speltid så vill ingen ha honom och han går som besviken Bosman till vintern. Då förlorar alla på det; utom Harbuzis nya klubb och Madsens prestige.

Så Bengt Madsen – vad är viktigast: MFF framgångar och ett eventuellt guld eller din personliga prestige?spela mot destruktiva lag).

Det enda kvarvarande hotet är klubben som spelar den bästa fotbollen men gör minst mål. Malmö FF har haft en pinsam vårsäsong. Trots oerhört stora spelmässiga övertag och eriens bästa trupp gör man inga mål och vinner få matcher. Det finns en hel rad små delförklaringar ( Oferes fotbollmässiga ointelligens, Molins taskiga vänsterfot, Wiltons brist på acklimatisering e t c ). Huvudförklaringen är dock en simpel räkneprocess.

MFF spelar konsekvent med fyra backar och två defensiva mittfältare. Det innebär att fem spelare ska göra mål mot en tillbakapressad motståndare som försvarar med nio, tio. Det ger abnorma övertag i bollinnehav men taskiga odds vad gäller mål!

Tanken var säkert att Daniel Andersson skulle spela tillsammans med nyförvärvet den mer offensive serben men han korsbandskadade sig efter första matchen. Ett lag som har så stort bollinnehav som MFF behöver inte två defensiva centrala mittfältare – speciellt som enbart Daniel Andersson är tillräckligt bekväm med bollen.

Centrala mittfältare ska löpa in i motståndarnas försvarsbox men dit kommer aldrig RÅP och ifall DA hamnar där blir det ändå sällan rätt för Daniel Andersson är mycket men absolut ingen avslutare. Detta är ett dilemma som tränare Roland Nilsson borde löst för länge, länge sedan. Hans idé har varit att kasta upp DA som en slags gammaldags center i slutet av matcherna ser tyvärr ganska patetiskt ut. Kanske innebär unge Hamads succéfyllda entré att Rolles rigida spelidé förändras lite.

En självklar förutsättning är också att Labinot Harbuzi stannar över hösten. Istället för att förolämpa anställda i massmedia borde en ordförande för MFF naturligtvis sköta det hela snyggare, effektivare och bättre. Han har en rad avlönande, kompetenta medarbetare för det men tycker uppenbarligen inte att de kan sköta kontraktsskrivningen tillräckligt dåligt.

När Madsen som i Kvp 29/6 bland annat säger: ”han (Labinot) har knappt spelat 25 matcher” (och sanningen är 48 matcher varav 34 från start) avslöjar Madsen att han antingen inte är påläst eller satt han skiter i sakfrågan så länge han får vädra sin gammelmanscynism.

Labinot Harbuzi är en stor fotbollsunderhållare. Han har fortfarande en hel del brister men på Allsvensk nivå är han redan en stjärna. Och en stjärna MFF behöver. Ifall Bengt Madsen kunde överge den prestigen skulle han ringa Harbuzi och säga: ”du får vad du vill ha. Se så, ge dig nu iväg ner till Stadion och prestera!”

Förutom att skapa en bättre harmoni i laget och få en bättre spelare skulle MFF vinna fler matcher. Och ju mer Harbuzi får visa sin eminenta fotbollskonst ju mer pengar kan man sälja honom för. Antingen före september månad eller i januari. Det är en win-win-situation som kanske kostar MFF en miljon kronor men lär ge det tiodubbla tillbaka på insatsen.

Ifall man som det nu verkar tänker ge honom minimalt med speltid så vill ingen ha honom och han går som besviken Bosman till vintern. Då förlorar alla på det; utom Harbuzis nya klubb och Madsens prestige.

Så Bengt Madsen – vad är viktigast: MFF framgångar och ett eventuellt guld eller din personliga prestige?

Så gamle högerbacken Roland Nilsson – vad är viktigast: ett lag som släpper in få mål eller ett lag som vinner OCH spelar rolig fotboll?