SDS och fotbollen: ”Vaffa gör dom på detta viset?”

Sydsvenskan har inte haft en fotbollsskribent som kan göra en bra analys sedan Fredrik Hedenskog och Ulf Jarevik skrev fotboll. Hedenskog skriver golf, Jarevik om bilar.

Detta tragiska faktum aktualiserades efter matchen TFF-MFF där Jeffery Aubynn fick en trivial tvåa i betyg och anfallsparet Agon och Daniel Larsson båda fyra:bäst på plan.

De flesta andra som såg matchen skulle nog vilja ha det omvända betyget. Under alla omständigheter borde Jeff inte ha sämre betyg än de för dagen två ganska mediokra anfallarna.

Journalistiskt fanns två vinklar:  ifall man nödvändigtvis skulle skriva om en enskild spelare (och SDS måste alltid det eftersom det är lättast) borde det absolut vara den av fem olika anledningar revanschlystne gamle petade och skenavstängde hjälten Jeff!

Ville man analysera fotbollen skulle det vara dels det faktum att MFF var första mästarna på många år som vann en premiär och varför, dels hur dåliga TFF var.

SDS valde Agons mål och Prals totalt ointressanta bortförklaringar om förbund och gräsmattor (läs mer om det i annan text).

Varför sådana här saker sker titt som tätt i Sydsvenskan är i grunden ett förakt för läsarna. Rent konkret bygger det på att tycker att man kan fotboll tillräckligt bra för att lura läsarna. Det kan man som bekant göra ett tag men man kan inte lura alla alltid.

Jag tycker SDS gör ett hyfsat jobb vad gäller sport och fotboll i allmänhet – mycket av det de skriver är intressant, adekvat och ibland alldeles utmärkt – förutom just analyser och värderingar om spelet och spelarna.

Där är det som om inget hänt på  SDS-sporten de senaste 15 åren. På bloggar,  hemsidor, forum med mera finns massor av skribenter som analyserar efter bästa förmåga. Det är väl inte alltid bra men när uppfattningarna är någorlunda samstämmiga där och SDS tycker tvärtom framstår de professionella tyckarna närmast som mindre bemedlade. Vilket de naturligtvis inte är. De har bara kompenserat bristen på fotbollsögon med hybris.

En SDS-journalist har skapat en framgångsrik karriär på att intervjua och sedan sno tränarna, spelarnas åsikter rakt av och göra dem till sina egna i krönikor och referat. Det är ganska OK, tycker jag, så länge man kan motivera åsikterna och håller en konsekvent linje. Politiska reportrar, t ex, gör det här ständigt. Åsikter har ingen patent. Just när det gäller betyg och värderingar är det svårare. Speciellt om man inte har hunnit intervjua tränarna först.

Det stora problemet uppstår först när det går dåligt för tränaren/laget och journalisten plötsligt tvingas tycka tvärt emot vad han tyckte några veckor eller en månad tidigare.

Jag vill inte peka ut någon enskild journalist.Det finns SDS-journalister på sporten som har en hyfsad förståelse för fotboll och en uppriktig vilja att förstå även om de delvis saknar ögat. Det finns de som skriver lysande krönikor och så finns det de som totalt saknar både ögon och gehör för fotboll.

Vilket är OK, ett öga är en gåva som kräver träning och uppoffring. Men varför just de som inget förstår får sätta betyg, varför de tvingas att avge omdömen och värderingar om händelser de inte förstår? Den logiken undslipper mig – om det just inte är för att man skiter i läsarna. Att sportredaktionens egna personliga värderingar och hierarki är viktigare än vad som står i tidningen.

Denna hybris, denna genanta brist på konkret kunskap hade varit omöjlig på en annan avdelning på tidningen – motorskribenten måste kunna skilja på en Kia och en Lexus, litteraturkritikerna måste kunna skilja på Läckberg och Vargas Llosa. Varför ställer inte SDS samma krav på sina fotbollsskribenter?

Speciellt nu när tidningen innehåller så oerhört mycket fotboll, kvantitetsmässigt, varför ställer man då inga krav på kvalitén?

Medan kvällstidningarna (boulevardpressen föraktfullt kallad) delvis satsar på långa reportage och analyser av i vissa fall väldigt kunniga och goda stilister innehåller den fina, traditionsrika morgontidningen SDS en fotbollsjournalistik som mest liknar kvällspressens nöjessidor.

Det är korta texter om idrottskändisar, idolskap, jättelika porträttbilder och alltid med vinkeln vinna eller förlora. Tvärsäkra omdömen av saker man inte förstår blandat med löst skvaller och ryktesspridning. Intervjuer sker nästan alltid på den intervjuades villkor, frågorna är alltid hovsamma och ointressanta, läsarna får aldrig veta något av intresse utan det är alltid ett bevarande och förstärkande av den allmänna bilden som ges. Det är helt enkelt dålig journalistik.

Varför kan inte Sydsvenskan behandla fotbollen seriöst?