Jobba, skriva träna… … Janne Andersson Del 3

Ibland måste man bara släppa saker. Dålig energi är billigt, liksom tomma kalorier. Finns i överflöd. Jag släppte sista recensionsdelen av Jannes bok för livet/våren/kroppen/kärleken/fotbollen (och annan skönlitteratur) var nån annanstans än där, och då. Men liksom då är då är ett löfte om en recensionsdel ett löfte. Boken är en slags anti-tes till Janne Andersson förra, rätt tjocka, volym fylld av teser om det positiva med att leda landslaget, stoltheten och vägen dit. 

Den här har ett relativt kort manus som blivit tjock bok tack vare feta pärmar och lite pinsamt luftiga sidor. Janne utger sig för att ha mer att berätta än han har.  

”Då var då” handlar om att Janne inte kan släppa, inte låta då var då och gå vidare. Den lutar mindre åt liv och mer åt död. Den är grundläggande lutheransk, defensiv, en 5-4-1-bok som inte ens lyckas flytta upp vid ”fasta”. Det ältas oförrätter, svek och andras dåliga ledarskap. Förakt mot namngivna journalister medan han själv och spelarna i princip aldrig har gjort ett enda fel, på sju år. 

Det finns dock verkligen saker som Janne har rätt att beklaga sig över. Förutom att den ex-politiker han röstat på i alla år visar sig vara en riktigt usel ledare som inte ens vill vara med och tacka av Janne. En del av förklaringen till Jon Dahls haveri kan nog förklaras av att Reinfeldt och hans gäng var osedvanligt dåliga på fundamentalt och involverande ledarskap.

Som att Sv. Kyrkan köpte rättigheten att vara ensam ”välgörenhetssponsor” men aldrig kontaktade Janne – vilket ledde till att Janne enligt kontraktet inte ens fick ställa upp privat för en kampanj mot cancer eftersom de kristna köpt på sig monopolet. Undra vad en eventuell Gud hade sagt om den formen avlatskapitalism? Janne berättar även om sin egen prostatacancer. Inte riktigt djupt men i alla fall. Cancer har man all rätt att beklaga sig över. 

Samma sak med den orättfärdiga, ganska löjliga, kritiken efter första matchen i EM-21 borta mot Spanien. 1-1 där var en stor seger, även om det såg fördjävligt ut. Ingen kräver bra fotboll i en cupliknande turnering. Eller media borde ha bättre förstånd. 

Den enda som Janne förlåter är Zlatan. Zlatan tokhyllas och jag förstår fullt ut Jannes beundran. Samtidigt tycker jag det är roligt att Zlatan säger  att han inte enbart erkänner och respekterar Jannes förmåga utan alla fotbollstränare (”utom Pep”). En bisats som säger allt om Zlatan och varför han troligtvis aldrig blir en stor, framgångsrik fotbollsledare.

Vi slutar med början, precis som i boken. Att Janne, Henrik Johnsson och Vibery Press bestämt sig för att berätta baklänges är ett klockrent självmål. Jag förstår de vill börja med nyheten om Reinfeldts totala misslyckande och att det ligger närmast i tiden. Men sedan brukar man backa bandet och berätta kronologiskt för annars blir det som här: förvirrat och ointressant. Det jag läser blir en slags frustrerande bekräftelse på allt det jag nyss läst och redan vet – som en överflödig, närmast tröttsam repris av en misslyckad målchans medan man vet att matchen pågår i realtid och vad som helst kan hända – bara inte här, i ”Då var då”. 

Nu väntar jag på Jannes syntes! 

PS Och naturligtvis blir det, lite senare, en del 4, om tränarålder och fotbollsjournalistik.