Förbundskaptener är fotbollens landshövdingar

Att vara landslagschef i fotboll är inte längre något åtråvärt. Det är en tydlig trend. De som kommer ifråga gör det enbart för att de är gamla och trötta och inte kan få en seriös klubb längre – ungefär som fnask vilka börjar med djursex. Eller landshövdingar!

Ännu för 10-15 år sedan fanns ambitiösa män mitt i karriären. I dag är det att likna vid en tränarnas egen Elefantkyrkogård. De har inte längre något att tillföra mer än namnet och minnena. Morten Olsen, Drillo är båda återvunna ur 1990-tlaets relativa framgångar. Del Bosque, Hodgson är andra män vilka alla symboliserar 1990-talets tränartänk och numera inte skulle vara i närheten av en toppklubb ens som rådgivare och bollplank – typ det Rolle Nillson gör för att slippa kalla sig arbetslös. Hur många tränare under 45 år finns det i europeiska landslag vars namn nämns med respekt? Och när en tränare fyllt 50 börjar alla kolla efter Bäst-föredatum.

Det är också en anledning till att Europeisk landslagsfotboll är särdeles usel för närvarande. Undantaget att det som Madrid och Barcelona skapat och som Del Bosque låtsas administrera. Så fort han försöker göra något annorlunda blir det tokfel. Som t ex Soldado och andra, f d Valenciaspelare, i EM-finalen.

Jag är övertygad om att lag som Frankrike, Italien och Holland för tio år sedan hade lätt besegrat årets upplagor – om förutsättningarna var identiska. Inte ens spelarna bryr sig längre. EM brukade vara ett skyltfönster men det är helt och hållet ersatt av CL. Det går inte att bedöma spelare i en sådan tafflig närmiljö. Landslag och nationalism är en 1900-talsgrej som bara skapar problem.

Lägg ned landslagsfotbollen helt och hållet! Ryck plastgräset undan fötterna på Sverigedemokraterna, inför under avvecklingsprocessen en allmän pensionsålder för förbundskaptener på flygkapteners nivå –  55 år!