Bernhard Trautmann syndromet

För ett år sedan såg jag Andy Carrol, då i West Ham, mangla De Gea i Man Uniteds mål. Carrol var inte ute efter bollen utan för att skrämma, alternativt skada De Gea. De Gea fick frispark men domarens kroppsspråk avslöjande att det var enbart för att det var enklast så – han såg inget fel i Carrols överfall. Och De Geas lagkamrater, som borde blivit rasande, brydde sig knappt om sin målvakt som låg utslagen på marken.

Detta, Trautmann-syndromet, är bland det kanske allra sämsta med engelsk fotboll. Döpt, av mig här och nu, efter Man Citymålvakten som spelade mer än halva cupfinalen 1956 med en bruten nacke – sägs det. Om den verkligen var bruten, eller han bara stukad några kotor har jag aldrig blivit klar över. Men oavsett vilket så handlar det om att man inte under några omständigheter ska skydda målvakten.

Trautmann brydde sig inte, han tyckte det hörde till spelet. Trautmann hade också som tysk soldat blivit skjuten två gånger, slagits två år i Ryssland, varit fallskärmsjägare och avslutade kriget med att slåss i Paris och vid Arnheim. Han hade två Järnkors.

De Gea har inte en liknande bakgrund. Inte heller Szceseny, Arsenalmålvakten som efter en utboxning fick den framstormade Man Unitedmittfältaren Phil Jones panna i bakhuvudet. I det ögonblick Jones träffar är bollen ungefär 2-3 meter från hans huvud. Domaren varnade Jones som absolut inte fattade något alls. Och publiken buade.

I slutet av samma halvlek kommer ett högt inlägg. De Gea går ut efter bollen. Han har fri löpväg han kan möta den högre än vad Ralf Edström skulle ha hoppat. Flamini har tänkt att gå på bollen men insett att det inte går. Dels är han sen, dels är försvararen Vidic mellan honom och bollen. Så vad gör han- jo han fullföljer anlöpet och knuffar Vidic, som screenat De Geas hopp,  kraftigt i ryggen och gör på så sätt att Vidic i huvudet träffas av De Geas höft. På reprisen ser det ut som när en boxare knockas. Huvudet roterar bakåt utan muskelmotstånd inför den oerhörda kraften av De Geas höft.

Vidic spelar de resterande tre minuterna av halvleken. Han kommer inte i i andra. Sent på kvällen ligger han fortfarande kvar på sjukhuset.

Spurs Hugo Lloris förlorade medvetandet när han fick Romelu Lukakus knä huvudet i samband med en utrusning i matchen mot Everton förra helgen. Tottenham förberedde först byte, men sedan ändrade sig målvakten.

En som reagerade på Tottenhams beslut att låta Lloris slutföra matchen var Luke Griggs, talesman för hjärnfonden Headway ( citerad på Eurosport):

– En fysioterapeut eller läkare som behandlar en spelare på planen kan inte så enkelt bedöma svårighetsgraden på skadan eftersom symptomen vid en hjärnskakning kan komma senare. Han borde ha tagits av planen omedelbart och förts till sjukhus för noggranna tester och observation, säger Griggs till brittiska medier.”

Manager Villas -Boas har gått till motangrepp och rättfärdigad sitt beslut grundat på vad Spurs matchläkare/psyio rekommenderade på gräset på Goodison Park. Lloris spelade inte i torsdag, inte heller i går mot Newcastle trots att Villas-Boas hävdar att det inte är något fel på Lloris.

Vad vinner Villas -Boas på det här: att officiellt bagatellisera huvudskador och internt respektera att en spelare med huvudskador ska vila? Vad vinner han mer än att han gör sig till tolk för Bernhard Trautmann syndromet?

Det känns som om vi är tillbaka på 1920-talet då det ansågs var OK att sparka på alla målvakter som kastade sig efter bollar och som dödade minst tre elitmålvakter.

Och inte ens managers vill skydda sina egna målvakter mot allvarliga skador. Hur ska man då kräva att domarna ska göra det?

Den europeiska fotbollen har något att jobba med, något viktigt och brådskande.