Idag är vi alla himmelsblå!

I 15 år har den sista torsdagen i augusti känts lite ”skämmig”. Svensk fotboll, och alla vi som räknar oss som delaktiga, anhöriga, närstående har tvingats se hur alla övriga länder haft klubbar att hålla på, att känna sig stolta över. De flesta har säkert också någon utländsk favoritklubb men det nationella fotbollsarvet är ändå en del av ens uppväxt och ”rullande-DNA”. Plus en icke obetydlig och väldigt symboliskbärande del av vårt samhälle. Europa väljer lag den sista tisdagen och onsdagen i augusti och vi har ständigt blivit den udda som inte blev vald. Inte vald, 15 år i rad.

Därför var gårdagen en fantastisk kväll för svensk fotboll och oavsett lottning och resultat kommer detta återspeglas hela hösten. Glädjen, stoltheten över arvet vi gemensamt förvaltar och lyckan över MFF. Nej, alla älskar inte MFF men MFF förtjänar djup respekt och beröm i dag, även i Helsingborg. Den som dissar MFF dissar också sig själv.

Det blir inte sämre av att så många är delaktiga. Som Åtvidaberg med två ex-spelare i laget eller att Pa Konate visade att skillnaden mellan botten i Superettan och CL inte är så himla stor. Hur Rosenberg manifesterade att tilltagande ålder inte nödvändigtvis betyder mättnad och förnöjsamhet. Att MFF har en målvakt med danska rötter, en finsk mittback och en norsk tränare. T o m Norrland fick vara med genom Emil Forsberg och hans fotbollsuppfostran i GIF Sundsvall. Och behovet av utomeuropeisk fotbollskultur i form av den fantastiske Adu och Ricardinho. Det är just detta som skiljer dagens MFF från tidigare framgångsrika årgångar – här är inga skåningar utöver ”malmeiterna”.

Så framförallt skickade avancemanget en perfekt passning till svensk ungdomsfotboll, dess spelare och tränare. Pa Konate, Filip Helander, Simon Kroon, Agon Mehmeti och Markus Rosenberg har alla växt upp i samma klubb som de nu tog till fotbollens finaste sal. I dag är vi alla äntligen här, idag är vi alla himmelsblå!