Maktkampen i Mjällby som blev till dokusåpa

Små elitklubbar med skranglig ekonomi brukar ha det turbulent. Framförallt i serietabellen. Ofta finns det enbart stabilitet och kontinuitet på en position; tränarens.

Stora klubbar med en egen identitet och stora krav brukar ha mycket lättare att kicka tränare när allt går emot men i små klubbar har tränaren en större, viktigare roll. Framförallt brukar avstånden vara kortare i mindre klubbar. Fysiskt, psykiskt och historiskt. Klubben är som en familj där allt är nära, även historien. Ibland blir det dock alltför nära.

Som i Mjällby AIF, en klubb jag följt på nära håll och gillar. Förklaringen till varför det blivit så, varför de åkte ur allsvenskan 2014 ges delvis i den rykande färska jubileumsboken ”Mjällby AIF 75 år”, skriven av pensionerade lokale sportjournalisten Roland Andersson. Det är en överraskande öppenhjärtlig skildring, närmast unik vill jag påstå. Den berättar om en klubb vars utveckling och degradering till slut är lika dramatisk som en dålig dokusåpa. Här finns t o m allting en bra teaterpjäs kräver vad gäller drömmar, svek, segrar, ont blod och en gulsvart trohet som liknar kärlek. Allt på lilla ”Lister”.

Även taijmingen, för dramatiken, är perfekt. Här finns många som vill rättfärdiga sina egna handlingar och förklara andras misslyckanden. I mina ögon tillvaratar kanske Andersson inte riktigt alla dramatiska guldlägena men det har heller inte varit hans jobb. Inte heller får alla rollerna komma till tals, framförallt allt inte förlorarna i maktkampen. Den ende som skriver, och skriver utförligt, och skriver i egen sak, är Ronny Södergren.

Han är förutom supporternörden som inte missat en hemmamatch sedan 1978, även klubbens starke man, huvudsponsor (förmodad ägare och vd för Stål och Rörmontage AB) och avgående ordförande. Hans berättar gripande om hur man inför allsvenska comebacken 2010 skulle bygga en hel kortsidesläktare tillsammans med Sölvesborgs kommun. Och hur ”vi på Stål & Rörmontage direkt började fundera på att göra något bättre”. De tillsammans med skolelever och Ronny i overroll på helgerna bygger hela läktaren ”själva”.

Nu har Ronny behov av att berätta hur det egentligen gick till under hans fyra säsonger som ordförande. Hur framförallt han men även styrelsen i övrigt kämpat i motvind de senaste åren. Så här förklarade han till exempel degraderingen i lokaltidningen Sydöstran för två veckor sedan:

”Det har varit för mycket diskussioner med spelare som har en självbild som inte står i relation till verkligheten och så tycker jag att vissa spelare inte tagit steg i sin utveckling.

Han är framför allt besviken över sättet som Torstensson lämnade klubben 2013 efter en omröstning i truppen.

”Det är jag. Anders visade resultat, men det fanns tidigt en kil inslagen. Anders fick aldrig en ärlig chans. Jag tycker styrelsen stod upp, men så läckte någon den där omröstningen och då var förtroendet fullständigt förbrukat mellan Anders och spelarna.”

Låt oss börja med att konstatera att en tränare som inte har spelarnas förtroende inte är någon bra tränare. Precis som en tränare vars spelare har ”fel självbild” inte heller är någon bra tränare. Ifall omröstningen inte läckt ut hade förmodligen laget presterat ännu sämre än de gjorde. Det intressanta är att han refererar till ”styrelsen” som spelarnas motpart och man misstänker att styrelsen varken kunnat lösa eller hantera konflikterna.

På Strandavallen, för TT:s räkning.

Hösten 2009 går Mjällby upp i allsvenskan. Man har hyfsad ekonomi, en bra och ödmjuk tränare i Peter Swärdh och en hyfsad trupp, som vässas av värvningen av blekingesonen Tobias Grahn (som dock bor kvar i Malmö).

Swärdh gör ett utmärkt jobb med små resurser. Södergren väljs till ordförande inför 2011 och skaffar en stor kostym med både klubbchef och en sportchef. Klubbchef är Södergrens företrädare, Jörgen Martinsson. Sportchef är den före detta tränaren och spelaren i klubben Thomas Andersson-Borstam.

Efter en elfteplats 2012 och klubbens fyra mest framgångsrika säsonger får Peter Swärdh inget nytt kontrakt. Varför förklaras inte i boken, troligtvis är det en maktkamp mellan klubbchef och sportchef där sportchefen velat behålla Swärdh.

Jörgen Martinsson (JM) vill ersätta Swärdh med en av egna bästa vänner, den gamle ungdomskamraten Anders Torstensson, ungdomsansvarig i klubben och assisterande till Swärdh men helt oerfaren som ansvarig på den här nivån. Thomas Andersson-Borstam (TAB) vill ha den nästan lika okände Jörgen Pettersson från Värnamo. Jörgen M. vinner, den starkt lokalt förankrade Torstensson får jobbet men en allsvensk tränare måste ha PRO-utbildning. Och Torstensson har endast påbörjat sin. Varför kan man diskutera men uppenbarligen har inte ambitionen tidigare varit att träna på hög nivå. Kanske var självbilden som huvudtränare inte tillräckligt stark?

Styrelsen föreslår att TAB, som tränade MAIF under de tre säsongerna före Swärdh och har PRO-licens, ska bli assisterande. Han vägrar. TAB har även en lång karriär som spelare i klubben. Istället tillfrågas Torstenssons lärare på utbildningen i Växjö, Lasse Jacobsson. Jacobsson är en av dessa tränare som haft flera stora uppdrag men vars lag alltid åker ur serien. Han hade dessutom ett inte alltför tilltalande bakgrund med personliga problem som gjorde att han tvingats gå från det allsvenskt degraderade Halmstad BK till hemortsklubben Markaryd i femte högsta serien.

Henrik Rydström om mötet med ”nån Jabobsson”.

Dessutom plockas Anders Linderoth, ungdomsansvarig, in som konsulttränare. Han bor sedan många år i Hällevik men är på väg att pensionera sig. Jag skrev ett par texter om det här då detta skedde och menade att det var en katastrofal lösning. Det var det också.

I sitt förord berättar Södergren att TAB så sent som en vecka före seriepremiären ringde och bad styrelsen ändra sig vad gällde tränare. Södergren skriver också att han under flera år skyddade TAB mot kritik och att tre styrelsemedlemmar hade avgått eftersom de velat sparka TAB men övriga styrelsen vägrat. Vilka skälen skulle varit anges inte.

Ett par månader efter att detta får Andersson-Brorstam ett ultimatum. Hans tjänst ska sägas upp med kort varsel och han erbjuds bli assisterande eller ungdomstränare. Han vägrar och sägs upp. Martinsson tar över hans sysslor som sportchef och ansvarig för frågor som tränare och spelarrekryteringar.

Då inträffar det unika att en enig spelartrupp gör ett offentligt uttalande där de kritiserar styrelsens beslut.

Man kan säga mycket om det men en sak är uppenbar, tränare Torstensson (och Jacobsson) har inte omklädningsrummet med sig. Det indikerar också att något är fundamentalt fel i en liten klubb (Europas i särklass minsta elitklubb vad gäller invånarantal i arenans huvudort) har så dålig kommunikation mellan trupp och klubbchef/styrelse att spelarna måste uttala sig i massmedia för att höras.

Andersson-Brorstam – som legat bakom många av klubbens riktigt bra och billiga värvningar (Grahn, Erton, El-Kabir, Radetinac med flera…) men ofta först efter konflikter med andra i föreningen – får omedelbart jobb som sportchef i den relativa storklubben Kalmar FF.

Under hösten 2013 inträffar två märkliga saker. Klubbchefen omhändertas av polis (LOB) under en på Malmö Stadion efter att ha varit alltför berusad. Enligt Mårtensson själv var han nykter och det uppstod ett missförstånd.

Samtidigt växer misstron mot Torstensson. Utan att spelarnas oro tas på allvar av styrelsen. Istället för en dialog med spelarna går det så långt att spelarna känner sig tvingade att rösta om de vill att Torstensson ska fortsätta som tränare 2014. 3 av 19 vill behålla honom. När det kommer ut (se ovan) med tre matcher kvar i allsvenskan avgår Torstensson med omedelbar verkan vilket jag kommenterade här.

Martinsson menar dock att Torstensson var ”alldeles utmärkt” och att ”vi” var ”nöjda”. Alltså, det är inte styrelsen och chefens fel, inte heller deras tränares fel utan som alltid är allting spelarnas fel. Här berättar han i Fotbollsdirekt om hur rätt han och styrelsen haft och hur fel alla andra; polisen, spelarna, djurrättsaktivisterna med flera, haft: ”jag har varit vd för Svensk Minknäring i fem år och då bryr man sig inte vad andra tycker.”

Inför säsongen 2014 har Mjällby ett av landets bästa utvecklingslag och på väg att bli stjärnor. Det är inte enbart Andreas Blomqvist även om han är den ende av dem som av Hamrén tas ut till Vinterlandslaget och får A-landslagsdebutera.

Det borde vara en drömsits. Det är det inte. Jag tippade för första gången att Mjällby ska åka ur allsvenskan.

MAIF hade dessutom börjat värva dyra, äldre spelare som inte lyckas, likt Patrik Ingelsten.

Istället för att ta i tu med problemet försöker styrelsen lappa över. Jacobsson får ett treårskontrakt som huvudtränare. Det fungerar inte och efter våromgångarna sparkar styrelsen Jacobsson som tränare, vilket jag kommenterade här.

För att slippa den stora lönekostnaden ( 60 000 :- i månaden) kvarstår Jacobsson som konsult i fotbollsrelaterade frågor”. Och kontraktet förhandlas ned till två år och upphör följaktligen efter 2015:års säsong. För en klubb som säger sig varit tvingade att sparka sin sportchef av ekonomiska skäl känns tränar karusellen ganska märklig. Så märklig att man kanske ska ställa sig tveksam till om huvudskälet för att sparka sportchefen verkligen var ekonomin?

Under säsongen lånas dyra nyförvärv som underpresterat, likt Ingelsten, ut. Ingesten tas över av Falkenberg där han gör succé. Precis som Marcus Pode misslyckats i MAIF och lånas ut till Örebro där han gör succé. Men det värsta är att alla de oerhört lovande ungdomarna som var en snackis i svensk fotboll 2013 inte utvecklas 2014. Tvärtom tar de ett steg tillbaka. Det finns säkert många olika förklaringar men det ligger nära till hands att tro att tränaren och PRO-licensläraren Jacocbsson inte lyckats något vidare, just där.

Det enda riktigt positiva 2014 är att kontraktet med Häcken som Andersson- Brorstam förhandlade fram innebär att när El-Kabir under sommaren säljs vidare till en arabisk klubb får Mjällby huvuddelen av pengarna. Totalt har Kabir gett MAIF en nettovinst på 8 miljoner kronor. Förutom en himla massa mål, och gula kort.

På planen går det trögt. Linderoth får inte talangerna att växa, man värvar ”Chippen” som är halvskadad och får mycket uppmärksamhet och mycket publik men resulterar i få poäng. Man har några perioder då man vinner matcherna men då det verkligen gäller faller man ihop – man förlorar fyra raka matcher, bland annat hemma mot särklassiga jumbon Brommapojkarna och åker till Falkenberg med tvånget att vinna samtidigt som andra lag måste förlora. Och får en poäng som är helt värdelös.

När man läser jubileumsboken, varifrån mycket fakta är hämtat, känns klubbens senaste två säsonger, efter att man väljer bort Peter Swärdh, som en fallstudie i hur man intet ska sköta en elitidrottsförening. Och allting blir så mycket mer uppenbart när föreningen är liten och alla känner alla. Men ingen vågar, vill, eller är stark nog, att lösa konflikterna. Framförallt inte de som skulle göra det, styrelsen under Ronny Södergren –stark man och huvudsponsor som inte missat en hemmamatch sedan 1978.

Ps Peter Swärdh fick omedelbart nytt jobb i Åtvidaberg som han med begränsade resurser förvandlade till ett stabilt mittenlag i allsvenskan. Efter säsongen 2014 värvades han som huvudtränare till den, relativa, storklubben Kalmar FF. Medan Mjällby spelar i Superettan. Mjällby har skrivit ett nytt kontrakt med Anders Linderoth som huvudtränare. Hur långt kontraktet löper är okänt.

Ps 2 Ronny Södergren har deklarerat att han under inga omständigheter tänker omväljas. I skrivande stund lär valberedningen sakna en kandidat till posten som ordförande i Mjällby AIF 2014.

Ps 3 Jörgen Martinsson är fortfarande både klubb- och sportchef. Det var för övrigt han som såg till att jag fick boken eftersom kansliet var obemannat under december. Tack Jörgen!