”Vi i Falun” del 6: Northugs uppskjutna fadersuppror

Att Harlequin förlag (Vita serien) ger ut en biografi som huvudsakligen berör längdskidåkaren Petter Northugs senaste tio månader känns logiskt, rent färgmässigt.  Tio, troligtvis, helvita månader efter det att han kraschat din ”premiumbil”  med knappt 2 promille i blodet. Sedan flytt olycksplatsen med kompisen skadad och kvarlämnad och slutligen blivit uppspårad av polishundar och gripen hemma i lägenheten.

Petter var i behov av en snabb äreräddning. Händelsevis råkade en  före detta sportjournalist och kommunikatör i grannskapet hålla på att skriva en bok om Petter. Vilken underbar tillfällighet.

Enligt ”Författarens ord”, vilket inte är ett förord  utan står allra sist i ”Northug – en biografi”  är detta ett helt ”självständigt, fristående och författarstyrt projekt”. Ändå återfinns i princip inte ett enda negativt ord om Petter och klanen Northug på de knappa och luftiga 180 sidorna. Istället är författaren mån om att genom ett förrädiskt ”vi”  ställa sig på Northugs sida och mot läsarnas intresse av att få veta mer om Northug.

Hen skriver till exempel att ”vi” inte behöver veta vem medierådgivaren var som styrde Northugs alla handlingar och uttalanden de första dagarna efter olyckan och som skildras ingående i boken. Petter, managern och medierådgivarens strategier i en stuga i Åre. Varför är inte det intressant?

Hen skriver till exempel att Petters ”privatliv är okänt och ska också så förbli”. Varför? Ifall man skriver en biografi, är det inte människan man borde skriva om, människan man borde möta istället för alla dessa kliniskt tillrättalagda citat? Nu utvecklar kommunikatören inte resonemangen men det hade varit spännande att höra hen förklara varför vi läsare inte vill veta?

Med några spännande små undantag känns den här boken absolut inte som något annat än ett väldigt långt och dikterat pressmeddelande. Om de undantagen skriver jag i dag i en recension i Norrköpings Tidningar.

Ps Carina Strömqvist har säkert jobbat med översättningen under hårt tidspress, de många haltande satserna och den ibland påtagligt av norsk satsbyggnad påverkade texten tyder på det. Varför förlaget inte korrigerat till exempel alla förekommande ”premiumbil” till lyxbil och alla ”inspurten” till upploppet, spurten eller till och med ”finsishen” och så vidare förstår jag inte. Men det känns å andra sidan, även det, rätt logiskt…