Resultatlösa straffar: miss eller räddning?

Det är lustigt med fotbollsmedia. Straffskyttar gör mål eller missar – så är det alltid. Som om målvakterna inte finns, som om straffen inte slås på målvaktens villkor. Håller ni inte med?

Tänk då på en straff utan målvakt. Den placeras troligtvis mitt i målet, inte tätt intill en stolpe. Desto större respekt skytten har för målvakten ju svårare tvingas hen försöka slå straffen. När en målvakt vid straffavgörande tar ett par straffar blir hans övertag så stort att svårighetesgraden för vissa skyttar blir astronomisk och de drar stenhårda straffar ovanför ribban.

Av de före detta spelare som är TV-experter är 999 promille gamla utespelare som har noll förståelse för mitt resonemang – de ser straffen endast ifrån deras egna, gamla utespelarperspektiv.

Ta exemplet Christoffer Källqvist och HBK. Karikaris straff är riktigt, riktigt dålig. Hans sista steg är så långt att hans bredsida bara kan gå åt det hållet. Den är lös och nästan mitt i målet. Det är en straff från en skytt som tror han har fintat bort målvakten när han i själva verket inte fintat alls. Det är en självsäker spelares straff. Källqvist behöver inte ens gå tidigt utan kan bara lägga sig ned.

King Gyans straff är däremot bra, hård och välplacerad men Källqvist genomskådar ghananen och gör en utmärkt parad. Tror Källqvist bestämt sig långt i för väg för att gå åt andra hållet. Och först på reprisen uppmärksammar kommentatorn det faktum att det kanske inte enbart är missar vi ser utan framförallt räddningar av Källqvist.

Skulle Källqvist tagit en tredje straff hade kanske kommentatorn i första hand kallat det en räddning och inte en miss – det är så stor skillnad mellan utespelare och målvakt i media.

En straff som bara är lite mindre dålig än Karikaris är den som Tobias Eriksson gör mål på. Jag tror Örebros Jacob Rinne fått reda på att kalmarspelaren gärna slår straffarna åt det hållet. Rinne går tidigt, alltför tidigt för han har vänsterhanden vid vänsterstolpen mellan bollen går under honom. Det är en straff som är så pass dålig att den blir bra. Och en ganska orutinerad straffmålvakt som sträcker ut sig så mycket han kan. Jämför med hur Källqvist inte ligger raklång i luften när han går åt vänster. Genom att inte sträcka ut så mycket som möjligt har Häckenmålvakten mycket större möjligheter avända händerna och flytta armarna.

Som i matchen mot Norrköping då Källqvist i princip inte slängde sig alls utan nästan enbart tog ett par steg åt sidan och stoppade bollen med höger handflata.

Källqvist är en färgstark målvakt. Tre raka räddningar är mycket roligare än att tunnla utespelare (Marcus Ekenberg) i eget straffområde.