Vinstvarning

Norrköpings Tidningars kultursida har en liten vänsterspalt ( eller tarm som det kallas på tidningsmalmeitiska) för allt möjligt. Jag skriver ofta den. ”Spalten” kan liknas vid Aftonbladets gamla innerspalter eller Lundagårds slaskspalt – en plats för allt övrigt, subjektivt och kuriöst. Jag försöker få ut den på webben men de ansvariga verkar vägra så jag ska publicera ett par här, eller på kulturbloggen då de passar bäst där. Den här platsar dock på båda ställena och skrevs efter att MFF fått stryk på Parken i lördags.

Skillnaden mellan bra och dålig kultur är intimt förknippad med lyckliga eller olyckliga slut. Speciellt vad gäller epik, de fantastiska berättelser vi möter på teatern, i film och litteratur. Jag påstår inte att teater med skratt är dålig teater men ifall det inte slutar lyckligt inbegriper det ofta en lärdom eller viktig påminnelse. Från salongen tar vi med oss något annat än blott den obestämda känslan av välbehag.

En feel-good-film tar slut när ljuset tänds i salongen men ett dystert eller öppet slut varar ofta längre än cirka 90 minuter. Även om vi alla naturligtvis sitter och hoppas på att ”det goda” ska vinna. Stora och små tragedier slutar aldrig att fascinera oss. Kedjehusbranden i förra veckan gav rekordklick på NT:s web. Public service TV satsar allt hårdare på nyheter som är mer känslosamma och mindre ”världsförändrande”.

Det har väl med livet att göra – vi hoppas det ska vara den feel-good-film det sällan är och därför tror att lidande och förluster lär oss något om vårt eget liv. Problematiserade slutscener är kanske existentiellt nyttiga? TV-nyheter avrundas alltid med vädret, som epik.

Det är med den känslan som jag bearbetar lördagens trauma i Parken. Efter en månad av längtan upplevde jag den initiala lycka vilken cirka 90 minuter senare hade förbytts i smärta och förstämning. Förhoppningsvis är jag en något bättre människa nu, lite motvilligt bär jag en slags stoisk ödmjukhet. Åtminstone fram till lördag och Örebro hemma.