Lagkaptenerna som tog MFF ut ur Europa

Ett bra omslagsfoto – gillar speciellt Staffans tröja och stora tydliga ”C”.

Tio dagar efter att MFF:s lagkapten Markus Rosenberg avgör allsvenskan och troligtvis förpassar MFF ut ur Europa säsongen 2016 genom att ta ett rött kort efter fem minuter i seriens sista och avgörande match står han framför mig och presenterar boken ”Kaptenerna – som tog Malmö ut i Europa” (Kolabacken AB).

Under timmen på Aspekta (tack för ölen) får han aldrig frågan ”hur f-n kunde du göra så” men Staffan Tapper ger honom en mental tackling när han avslöjar att en av kaptenerna där på scenen aldrig blivit utvisad. Och så berättar han, delvis som tröst, att Markus inte är ensam om förödande oansvar som tagit MFF ut ur Europa.

Den historien handlar om Krister Kristensson och är inte med i boken. Krister var inte enbart f d brottare och faktor på Sydsvenskans tryckeri där han var fruktad och respekterad av alla, inkl familjen Wahlgren. Krister hade också ett hett temperament under en tid då gränserna var lite mer töjbara.

Krister var även kapten i Mässcupsmatchen 1968 mot ett av Europas då allra bästa lag, Milan.

MFF hade vunnit första matchen hemma  med 2-1 och ledde returmötet i Milano. Enligt MFF-mytologin blev Krister utvisad för att han frågat efter hur mycket tid det var kvar av matchen – det var med andra ord en korrupt domare som fällde MFF. Max Wiman, i SDS, förstärker den historieskrivningen i den här texten.

Enligt Staffan Tapper, som enbart var kapten säsongen 1979 och delade ansvaret med Bosse Larsson, var Krister så arg att när han på sin av malmöitiska präglade engelska frågade den franske domaren om hur mycket klockan och inget svar fick så han stack helt sonika in ena fingret i domarens ena öra och skrek sedan på ren malmöitiska vad han tyckte om fransmannen.

Så legenden om den helt oskyldigt utvisade lagkaptenen stämmer kanske inte riktigt, oavsett domarens eventuella förmåga att förstå eller missförstå malmöitiska.

Boken då?

Jag gillar ämnet, det har många poänger och är eftersatt i fotbollslitteraturen. De olika texterna om Markus och Staffan är bra och idrottspsykologen Sverker Fryklunds tanker är ett stort plus.

Det är, låt mig konstatera detta, för MFF-are naturligtvis en ”måste-bok”. För andra är den alltför officiell och splittrad för att kännas mer än ” ganska intressant”. Det märkliga ”Malmö” istället för ”MFF” i undertiteln beror på att tills kaptenerna räknas även kommunstyrelsens ordförande, den politiske krönikören Per T Ohlsson och ”Rörläggaren”, huvudsponsorns vd och grundare. Jag förstår om det varit ett ekonomiskt förutsättning för utgivningen och redaktören Micke Sjöblom men att ta med de här personerna är förödande för boken och dess anseende utanför en inre fotbollsnördig krets.

Jag har mycket stor respekt för redaktörens MFF-kunskaper, ändå saknar jag i förteckningen över alla lagkaptener (kopierad från Wikipedia) såväl Martin Dahlin som Mats Magnussons namn. Nu har jag inte hunnit läsa boken från pärm till pärm än och inte funnit men gärna läst om hur Martin Dahlin och Mats Magnusson blev väldigt unga lagkaptener för att de var så aggressiva och temperamentsfulla. Martin ( sedan länge Rosenbergs agent) för att han skulle sluta armbåga Örebros ”Dala” Dahlquist i ansiktet och Mats för att han skulle ta det lugnare i Europacupmatcherna mot Ajax. Roy Hodgson insåg  att det var en möjlighet att ge unga, blivande stjärnor ett större förtroende och samtidigt få dem att lugna ned sig tillräckligt för att inte utmana domaren. Dessutom hade, just som lagkaptener, de två möjlighet att ”diskutera” saker med domaren som en icke lagkapten hade blivit straffad för.

Andra,som jag har en känsla av som temporära lagkaptener i MFF, men inte nämns i boken, är Jonas Wirmola och Kent Jönsson. Och varför inte nämna att Sven Hjertsson i sin avslutningsmatch som MFF-are, och lagkapten, blev den förste allsvenske spelare att utvisas i allsvenskan på över tio år. Dessutom en lustig parallell till Markus ifall denne av någon anledning väljer att sluta nu trots att han har två år kvar på sitt kontrakt.

Att Gishe Molins, han som blev av med kaptensbindeln i MFF mot sin uttryckliga, och medialt kommunicerade, vilja inte är med i boken förstår jag utifrån redaktörens Micke Sjöbloms perspektiv men som läsare saknar jag temperament och problematiseringar – det blir helt enkelt alltför ljumt och officiellt tillrättalagt. Det mest kritiska är nu hämtat från Fredrik Ekelunds blogg där malmöförfattaren vackert beskriver sin relation till Markus Rosenbergs som ”ett slags lagom respekt” fram till då ”puppan spricker” och Markus i de avgörande europeiska matcherna flyger fram som ”ledare och kung”.

Ordförande Håkan Jeppssons förord är mer intressant än vad som nog var tänkt –  jag överraskas av att han kritiserar sin sportchef, Daniel Andersson, som kapten (2005-2012). Efter att ha redogjort för vad Daniel gjorde som kapten konstaterar ordföranden att ”jag tror inte att det räcker idag”.  Det sensationella påståendet är värt en extra text för det är tankar jag själv framfört här på bloggen under många år – spelaren Daniels otillräckliga ledarskap som ett problem för MFF under de åren då de i princip ALDRIG TOG SIG UT I EUROPA.

En annan text om lagkaptensrollen är den här vars utgångspunkt är kontroversen mellan Zlatan och Kim och hur svensk press ställdes på Kims och inte lagkaptens sida.

Vad hade jag då velat ha, mer konkret , stället för Katrin, Per T och Tommy Larsson, grundare och ägare av Rörläggaren som för övrigt är den ende som inte nämns i baksidestexten. Hade han representerat  något mer än ett oblygt sponsorbudskap hade Tommy naturligtvis platsat även där.

Jag hade velat att man grävt lite djupare i de två spelarna och deras uppdrag  – kanske gjort jämförelser med andra berömda kaptener, lagt till längre historier om andra himmelsblå kaptener och framförallt pratat med en av motparterna om lagkapten i allmänhet oc hed i MFF i synnerhet – domarna.

Jag hade också velat veta mer om rollens historiska utveckling och om det faktum att det i dag är vanligt med målvakter som lagkaptener – något som alltid existerat i Afrika och Sydamerika men hade  varit helt omöjligt i Europa fram tills för tio år sedan.

Nu blandas bra intressanta kapitel med helt ointressanta. Att fylla ut boken med bilder på supportrar i Europa kan också känns lite konstigt. I fall man inte är just supporter som följt kaptenerna ut i Europa…